Publicerad: 2011-07-10 00:00, senaste uppdaterad: 2011-07-13 16:07
Sedan finns det andra folkrörelser, sådana som bildats av skäl som bäst kan beskrivas som ideella. De klassiska exemplen är frikyrkorna och nykterhetsrörelsen som drivits av ett socialt engagemang och inte utgått från de egna medlemmarnas ekonomiska intressen. Historiskt hörde de ideellt engagerade ofta hemma inom FP och S, men givetvis också inom andra partier. I modernare tid har miljörörelsen och organisationer som Amnesty och olika solidaritetsrörelser tillkommit som nya exempel på ideellt förankrade folkrörelser.
Många svenskar har tillhört folkrörelser av båda slagen. Och en del andra har fnyst över en typ av engagemang i medmänniskors villkor som de själva inte har förstått sig på. Men folkrörelserna har spelat en roll för Sveriges modernisering och demokratisering som motiverar en helt annan attityd. Folkhögskolor och bildningsförbund öppnade möjligheter som länge var stängda för dem som inte hade rätt bakgrund och kontakter. I frikyrkoförsamlingar, nykterhetsloger och arbetarkommuner lärde sig vanliga människor praktisk demokrati.
Det långa socialdemokratiska maktinnehavet förändrade bilden. De folkrörelser som räknades politiskt blev de som förknippades med det statsbärande partiet. Människor kunde leva hela sitt liv inneslutna i en väv av socialdemokratiskt förankrade organisationer. I borgerliga kretsar talade man om ett ”imperium av organisationer”, om en ”makthegemoni” som blivit ett problem för demokratins vitalitet. Att bryta makthegemonin var ett mål i sig. Det var denna upplevelse som var förutsättningen för den allians av fyra självständiga och inbördes ganska olika partier som nu är inne på sin andra mandatperiod i regeringsställning.
Nu meddelar Moderaterna att de avser att kopiera den socialdemokratiska folkrörelsemodellen. Det egna partiet ska spela samma roll i svensk politik framöver som socialdemokratin spelade under en stor del av 1900-talet. Några detaljer avslöjas inte, men ambitionen är uttalad. Och det finns skäl att reagera med både oro och skepsis.
Oron är politisk och principiell. Vitsen med att bryta den socialdemokratiska hegemonin kan aldrig vara att skapa en ny hegemoni i stället, med ett annat parti som alltings centrum och med en rad partianknutna organisationer som verkar i samhällslivets alla vrår. Vitala demokratier kännetecknas av politisk rörlighet, en mångfald av kombinationsmöjligheter och av väljare som först och främst är självständiga medborgare.
I hegemonitanken ligger också att politiska idéer och konflikter definieras bort. Moderaterna säger sig numera stå för Allmänintresset och undviker att tala om politiska idéer. I verkligheten är det ett eko från partiets konservativa tradition: alla andra står för nedbrytande särintressen, bara högern kan samla hela samhället i en ny sorts folkrörelse. Det är direkt obehagligt. Övriga allianspartier lär betacka sig.
Men är projektet ens genomförbart? De socialdemokratiska folkrörelserna syftade inte bara till att erövra den politiska makten utan hade ambitioner som handlade om medlemmarnas, arbetarnas, möjligheter att göra sig gällande i samhällslivet. Det är svårt att föreställa sig någon motsvarande ambition för en tänkt folkrörelse med moderata förtecken. Och är detta verkligen vad väljarna önskar sig? Röstar man på moderaterna så är det för att man tror att partiet ska uträtta vissa saker, inte för att man vill leva sitt liv inom en blå folkrörelse. I ett modernt samhälle får moderaterna precis som alla andra finna sig i att vinna väljare med politik och inte genom att knyta upp alla aspekter av människors liv runt det egna partiet.
Håkan Holmberg,
politisk chefredaktör