Den 21 mars i år, på Världspoesidagen, sammanstrålade på Uppsala Stadsteater en syrisk trubadur och poeter från Sverige, Norge, Iran, Irak, Bangladesh och Finland. När finlandssvenska Tua Forsström äntrade scenen beklagade hon djupt att det i Finland inte vore möjligt att på detta vis samla vitt skilda kulturer till ett universellt litteraturmöte – det finns liksom inte på kartan.
Antalet ”utlänningar” i Finland är förvisso inte stort och hälften av finländarna säger nej till fler. Här finns 168 000, enligt senaste statistiken, och estländare och ryssar är de största grupperna. Ändå har ”finskheten” blivit en av de stora frågorna inför riksdagsvalet nästa söndag, 17 april. Detta avspeglar sig i det nationalistisk-populistiska missnöjespartiet Sannfinländarnas opinionssiffror, som under våren pendlat mellan 16 och 20 procent. Partiet fick i förra valet 4 procent av rösterna.
Sannfinländarna har många programpunkter gemensamt med Sverigedemokraterna: sänkt bistånd, EU-motstånd, minskad flyktingkvot, utvidgat hatbrottsbegrepp och så vidare. Sannfinländarna är dock måna om att inte uppfattas som rasister, och partiledaren, EU-parlamentarikern Timo Soini, sägs även sky islamofober, då han håller religionsfriheten högt – själv är han katolik. Partiet har sina rötter i det gamla Finska Landsbygdspartiet och alltså en helt annan bakgrund än nazibesläktade SD, som Soini inte vill prata med.
Men i Finland är misstänksamhet mot invandring inte unikt för missnöjeshögern. Det finns även hos bland annat Socialdemokraterna, SDP, som i höstas rasade mot regeringens ”liberala” arbetskraftsinvandring och krävde ”behovsprövning” för att skydda arbetslösa.
Sannfinnarnas nationalism slår dock även mot finlandssvenskarna. Partiet vill avskaffa ”tvångssvenskan” i skolan. Förvisso har 90 procent av invånarna finska som modersmål mot drygt 5 procent svenska. Men en stor del av det finska kulturarvet är ju ”svenskt” – något som Sannfinländarna knappast kan förneka då de själva hyllar bl a Sibelius, Runeberg och Mannerheim som något urfinskt. Ändå vill de radera språkminoritetens särställning i grundlagen. Detta är bara oförblommerad och kortsynt populism.
EU-frågan är ändå kanske viktigast för Sannfinländarnas framgångar just nu. EU-motståndet har varit hårt undertryckt i Finland, och partiet lockar till sig många EU-missnöjda som känt sig överkörda.
Den sannfinska sufflén kan sjunka ihop något i sanningens stund, vilket vore skönt. Partiets potentiella väljarkår är högst osäker. Och kanske var det alltför övermodigt av Soini att häromdagen utropa sig som möjlig framtida statsminister – efter det backade partiet något. Med den för oss rätt svårsmälta finska konsensusandan kan Sannfinnarna ändå hamna i regeringsställning. Konservativa Samlingspartiet och Centerpartiet har sagt sig kunna samregera med dem. Att Svenska Folkpartiet inte heller längre utesluter samarbete kan kanske både ses som självmål – och tappert försvarsförsök.