Publicerad: 2011-05-31 00:00
Någon klar ideologisk linje finns alltså inte. Att vara allmänt och planlöst missnöjd med sin samtid ger kanske röster, men det är inget vidare motionsunderlag.
Sällan blir det så tydligt som i utrikespolitiken, där alla partiers principer brukar prövas hårdast. Under ett möte med EU-nämnden nyligen meddelade Sverigedemokraternas ledamot Margareta Sandstedt att Europas demokratier inte ska uttala stöd för exempelvis Baltstaterna i händelse av ryska påtryckningar. Gäller samma sak Finland, frågade de övriga partierna – och fick jakande svar. Häpnaden spred sig.
Men Sandstedt var riktigt i gasen. Hon läste vidare ur sitt förberedda anförande, och förklarade bland annat att EU inte bör driva politik grundad på mänskliga rättigheter, eftersom det kan störa förbindelserna till vissa oljestater.
Sådan är alltså Sverigedemokraternas utrikes- och säkerhetspolitik: att vi i förebyggande syfte bör uppträda som rysk satellitstat. Nämndens övriga ledamöter var milt chockade. Folkpartiets Carl B. Hamilton och Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt har bägge hunnit skriva detaljerade inlägg om spektaklet, och landar, talande nog, på samma linje.
Sådant ser ju aldrig snyggt ut, och Sverigedemokraternas politiske sekreterare Martin Kinnunen var därför snabbt ute för att skadebegränsa. Han tycks dock inte ha lärt sig krishanteringens första regel: när du trampat i klaveret, stå still. Nu bytte han i stället raskt linje och förklarade att detta nog inte alls var Sverigedemokraternas linje. Så vilken är Sverigedemokraternas linje? Kinnunen, efter visst velande: ”Vi har aldrig uttalat oss i den frågan, och har inte bildat oss någon tydlig utrikespolitisk hållning i den frågan.”
Nej, det är väl just det som är problemet. Sverigedemokraterna har ingen utrikespolitik, utom att utlandet bör hålla sig långt från Sverige. Och det skulle väl just bli följden, om de finge bestämma.