Publicerad: 2011-08-30 00:00
Det finns otvetydigt också en koppling mellan anledning till oro och områdets socioekonomiska status, även om den är långt ifrån så stark och entydig som vissa brukar vilja göra gällande när spänningar övergår i kravaller, som i Storbritannien nyligen.
År 1964 beslutade riksdagen att en miljon bostäder skulle byggas på tio år. Att bygga storskaligt blev särskilt ekonomiskt gynnsamt. Därmed lades också grunden till en faktisk och mental segregation som många svenska städer ännu lider av. Rädslan finns där, befogad eller ej.
Men nu kanske något äntligen håller på att hända. När UNT på måndagen ännu en gång granskar Uppsalas stadsdelar är visserligen rubriken den vanliga (”klyftorna växer”) men bilden som tonar fram delvis en annan. Mitt under finanskrisen (2007–2009) har Gränbybornas medianinkomst stigit lika mycket som genomsnittet i Uppsala (fyra procent) och i Stenhagen tjänar man sju procent mer, en större ökning än i Sunnersta.
Ja, ja, säger vänner av fortsatt segregation. Det är bara för att man byggt bostadsrätter i Gränby och villor i Stenhagen. På den gatan, ”där borta”, är det minsann fortfarande problem. Och rent konkret har de rätt.
Utbildningsnivå, inkomst, risken för arbetslöshet, i allt är man genomsnittligt sämre lottade i hyreslängan än i villaområdet. Att komma till rätta med den faktiska segregationen är ett mycket långsiktigt arbete där utbildning och språkkunskaper är viktiga ingredienser.
Men man kan få hjälp på traven genom att arbeta med den mentala segregationen. Kommunen gör helt rätt som fortsätter att hälla grädde i den sås man tappade kryddburken i för 40 år sedan. Med en mix av boendeformer blir det lättare att tillägna sig språk och arbetsmarknad å ena sidan, svårare att underblåsa rädslor å den andra.
UNT:s undersökning visar att det finns hopp för Uppsala. Och redan nu kan man gå på fest hos en arbetskamrat utan att först kolla i vilket område hon bor. Alla hinder för detta är i hög grad mentala.