Lä­get i Mel­lan­ös­tern har va­rit låst så län­ge att det är lätt att tro att si­tu­a­tio­nen all­tid va­rit den­sam­ma som nu, el­ler åt­min­sto­ne se­dan brit­ter­na läm­na­de Palestinamandatet och FN an­tog sin del­nings­plan 1947. Men, om man bort­ser från själ­va grund­pro­ble­ma­ti­ken med två na­tio­nel­la rö­rel­ser som gör an­språk på sam­ma el­ler del­vis sam­ma om­rå­de, la­des grun­den till da­gens lås­ta läge för i da­gar­na fyr­tio år se­dan, ge­nom ut­gång­en av sex­da­gars­kri­get 1967.
Utan sex­da­gars­kri­get hade Is­ra­el ald­rig bli­vit en oc­ku­pa­tions­makt på Väst­ban­ken och i Gaza. Den pa­le­stins­ka na­tio­nel­la rö­rel­sen hade ut­veck­lats på ett helt an­nat sätt, lik­som po­li­ti­ken i arab­län­der­na. Och för­ut­sätt­ning­ar­na för po­li­ti­ken i Is­ra­el hade va­rit dra­ma­tiskt an­nor­lunda.
Den lin­je som bru­kar be­trak­tas som Is­ra­els gräns mot de pa­le­stins­ka om­rå­de­na är helt en­kelt stil­le­stånds­lin­jen från kri­get 1948, när Is­ra­el i en­lig­het med FN:s del­nings­plan ut­ro­pa­de sin själv­stän­dig­het och an­greps av de kring­lig­gan­de arab­sta­ter­na. Den pa­le­stins­ka stat som ock­så för­ut­sågs av FN-be­slu­tet upp­rät­ta­des dock ald­rig utan Väst­ban­ken och öst­ra Je­ru­sa­lem in­för­li­va­des med Jor­da­ni­en och Gaza ställ­des un­der egyp­tisk kon­troll.
Suezkriget 1956 änd­ra­de in­get i det­ta av­se­en­de.
Kri­get 1967 upp­lev­des av sam­ti­den som en ena­stå­en­de mi­li­tär tri­umf för Is­ra­el och var det gi­vet­vis ock­så. Stäm­nings­lä­get må­na­der­na före krigs­ut­brot­tet var ödes­mät­tat - Egyp­tens pre­si­dent Nas­ser höj­de steg för steg in­sat­ser­na, be­ord­ra­de bort FN-styr­kan från det de­mi­li­ta­ri­se­ra­de Si­nai, för­de in 130 000 egyp­tis­ka sol­da­ter i de­ras stäl­le, upp­rät­ta­de ett ge­men­samt be­fäl för de ara­bis­ka krigs­mak­ter­na och stäng­de Tiransundet mel­lan Si­nai och Sau­di­ara­bi­en för is­ra­e­lisk tra­fik - vil­ket av Is­ra­el be­trak­ta­des som en krigs­för­klar­ing. I Is­ra­el kon­sta­te­ra­de både po­li­ti­ker och all­män­het att FN inte rea­ge­ra­de på Nassers åt­gär­der. Da­gens nära re­la­tion mel­lan Is­ra­el och USA hade ännu inte upp­stått och lan­det sak­na­de i prak­ti­ken in­ter­na­tio­nellt be­skydd.
På mor­go­nen den fem­te juni, när alla vän­ta­de sig att Nassers ar­mé­er skul­le bör­ja rul­la mot grän­sen vil­ken tim­me som helst, slog Is­ra­el i stäl­let till på egen hand. På tre da­gar nåd­des Suez­ka­na­len ef­ter sex da­gar var så­väl Egyp­ten som Sy­ri­en och Jor­da­ni­en be­seg­ra­de och Si­nai, Gaza, Väst­ban­ken och de sy­ris­ka Go­lan­höj­der­na be­sat­ta. I dag är det gans­ka väl klar­lagt att Nas­ser i verk­lig­he­ten fån­ga­des av sin egen re­to­rik och av löf­ten om mi­li­tärt stöd från Sov­jet­unio­nen som ald­rig var all­var­ligt me­na­de. Var­ken sovjetledarna el­ler Nas­ser vil­le egent­li­gen ha kri­get, men ing­en kun­de hej­da ut­veck­ling­en - el­ler is­ra­e­ler­nas be­slut att slå till först.
Kri­get var en ka­ta­strof för Nas­ser och för den form av pan-ara­bisk na­tio­na­lism och so­ci­a­lism som var grun­den för Nassers le­dar­ställ­ning. När Nas­ser någ­ra år se­na­re var bor­ta lade hans ef­ter­trä­da­re, An­war Sa­dat, om kur­sen, er­kän­de Is­ra­el och bör­ja­de sam­ar­be­ta med USA. Som en följd av det­ta åter­fick Egyp­ten Si­nai. Se­na­re har ock­så Jor­da­ni­en er­känt Is­ra­el - och sam­ti­digt gett upp sina an­språk på att åter­få Väst­ban­ken.
Men arab­värl­dens håll­ning av­gjor­des i mång­a år av Nassers lin­je från ti­den kort ef­ter sex­da­gars­kri­get: ing­en fred med Is­ra­el, in­get er­kän­nan­de av Is­ra­el, inga för­hand­ling­ar med Is­ra­el. För PLO som först ef­ter sex­da­gars­kri­get väx­te fram som fö­re­trä­da­re för pa­le­sti­ni­er­na blev den­na lin­je be­stäm­man­de ända fram till Oslo-
av­ta­let.
Den ti­dens po­li­tis­ka led­ning i Is­ra­el hade san­no­likt kun­nat för­mås att läm­na både Väst­ban­ken och Gaza, i ut­by­te mot någ­ra gräns­ju­ster­ing­ar och ga­ran­ti­er om fred­li­ga grann­för­hål­lan­den. Men initiativet "på mar­ken" gled snart över i and­ra hän­der.
Ex­tre­ma na­tio­na­lis­ter som ti­di­ga­re va­rit mar­gi­na­li­se­ra­de i is­ra­e­lisk po­li­tik blev plöts­ligt en makt­fak­tor ge­nom att de bör­ja­de eta­ble­ra bo­sätt­ning­ar på de oc­ku­pe­ra­de om­rå­de­na - från bör­jan ock­så i Si­nai. Det is­ra­e­lis­ka Li­kud­par­ti­et, som ut­gick från en ter­ri­to­ri­ell fö­re­ställ­ning om vad Is-rael skul­le vara (allt land väs­ter om Jor­dan­flo­den) upp­lev­de plöts­ligt hur dess från bör­jan uto­pis­ka pro­gram tyck­tes vara på väg att för­verk­li­gas. Ing­en or­ka­de el­ler vil­le hål­la emot, så myck­et mind­re som si­tu­a­tio­nen i tju­go års tid, fram till den förs­ta In­ti­fa­dan, var för­bluf­fan­de lugn på Väst­ban­ken och i Gaza.
Bo­sät­tar­na har för­gif­tat is­ra­e­lisk po­li­tik ända se­dan dess. Alla vet att bo­sätt­ning­ar­na mås­te upp­ges - om en pa­les­tinsk stat ska kun­na bil­das och ett freds­av­tal skri­vas un­der. Och den ma­jo­ri­tet av pa­le­sti­ni­er­na som ac­cep­te­rar Is­ra­els ex­i­stens in­ser san­no­likt att flyk­ting­frå­gan mås­te lö­sas på an­nat sätt än ge­nom att alla får åter­vän­da till sina ur­sprung­li­ga bo­plat­ser - ock­så det in­går i tvåstatslösningens för­ut­sätt­ning­ar.
Det svå­ra är inte att hit­ta en lös­ning. Alla in­ser hur hu­vud­dra­gen mås­te se ut. Det svå­ra är att iso­le­ra de ex­tre­mis­ter som inte vill ha nå­gon lös­ning. Pa­le­sti­ni­er­na mås­te få na­tio­nell upp­rät­tel­se. Och Is­ra­el mås­te till sist för­stå att lan­dets sä­ker­het i dag ho­tas av rol­len som oc­ku­pa­tions­makt.