Publicerad: 2006-03-02 08:37, senaste uppdaterad: 2010-03-03 07:03
David Irving är ingen historiker och han har ingen "alternativ uppfattning" om Förintelsen. Däremot är det korrekt att han har dömts till tre års fängelse i Österrike för att ha förnekat att Förintelsen ägt rum.
Irving är författare till ett antal böcker om andra världskriget och om olika nazistledare. Han blev bekant med boken Hitler's War (1977) där han hävdade att Hitler inte kände till att judar och andra utsattes för systematiskt folkmord i Tredje riket. Senare har han skrivit biografier över olika nazistledare och framför allt hävdat att Förintelsen över huvud taget inte ägt rum. Hans anseende bland riktiga historiker är följaktligen obefintligt.
Irvings påståenden om Förintelsen har växlat beroende på publik och sammanhang men den bärande linjen har alltid varit att hylla eller frikänna nazistledarna och smäda deras offer. Han har aldrig deltagit i den diskussion om olika aspekter på händelseförloppet som förs bland historiker, utan hans förkunnelse har enbart syftat till att via massmedierna sprida fördomar och okunskap — allt i ett uppenbart politiskt syfte.
I ett antal länder — Tyskland och Österrike hör naturligt nog dit — är det sedan länge straffbart att förneka Förintelsen. Mycket av diskussionen av domen mot Irving förs nu som om de enda alternativen för lagstiftningen är att antingen förbjuda eller tillåta propaganda av den typ som Irving sprider.
Så enkelt är det inte. Den svenska lagen om hets mot folkgrupp innehåller ingen katalog på förbjudna yttranden och att försöka göra en sådan vore både meningslöst och obegåvat — den som verkligen vill bedriva hets mot den ena eller andra gruppen kan ju lätt uppfinna en ny beskyllning i stället för de förbjudna. Utgångspunkten är i stället sammanhanget och syftet — uppsåtet, som det står i lagtexten.
Under 90-talet tycktes förnekandet av Förintelsen vara på väg att bli vår tids dominerande form av antisemitisk propaganda. Judarna beskylldes för att medvetet ha ljugit ihop folkmordet i syfte att smutskasta andra och pressa världen på pengar. Det uttalade syftet i nazistiska kretsar var att med förnekandets hjälp bereda vägen för en ny förintelse — "sex miljoner till" som det hette i en kampsång från en svensk nazistgrupp. Den obefintliga logiken i att både förneka det som hänt och kräva en upprepning ansågs enligt flera uttalanden bara göra propagandan desto mer effektiv eftersom den då blev ännu mer kränkande.
Självklart måste sådant kunna räknas som hets mot folkgrupp också enligt svensk lag. Det enda som krävs är att den jury eller domstol som ställs inför sådana uttalanden förstår att uppsåtet inte är att delta i en historisk debatt.
Nu har denna del av vår tids nazistpropaganda både mattats och — troligen — ganska allmänt genomskådats i länder som Sverige. Att Irving, som åtskilliga gånger talat på hetsmöten i Österrike, straffas nu men tidigare tilläts komma undan är egendomligt. Möjligen handlar det om ett försök att förbättra Österrikes internationella anseende som länge solkats av figurer som Jörg Haider.
Det är inte synd om David Irving. Han vet vad han sysslar med och varför. Han är varken någon "kontroversiell historiker" eller en rättshaverist som fastnat i en ohållbar ståndpunkt, utan en medveten propagandist. Att föra debatt i ordets normala mening med sådana personer innebär att man ger medveten lögnpropaganda status som "alternativ sanning". Den respekten är han inte värd.
Håkan Holmberg | Politisk chefredaktör