Publicerad: 2006-04-27 07:31, senaste uppdaterad: 2010-03-03 09:03
En kort distraktion och jag glömmer blinkersen. En annan bilförare kastar sig, med all rätt, ilsket mot vindrutan och gör en, låt säga, ful och aggressiv gest mot mig. Jag ler urskuldande, och tänker på en artikel jag nyss läst, där "kvinnligt" och "manligt" definieras. För inte är jag alltid så mjuk i trafiken, jag heller.
Nu när några få nationella ledare som valts det senaste året — Tysklands förbundskansler Merkel, Chiles president Bachelet osv — råkar ha ett i sammanhanget ovanligt kön, och ytterligare ett par kvinnor är på tapeten som möjliga presidentkandidater, får debatten i världens medier en höggradig biologistisk slagsida. När kvinnor gör något, bra eller dåligt, får de nämligen representera en grupp, kollektivet "kvinnor". Män bedöms som individer.
Kerstin Nerbe, känd svensk dirigent, har beskrivit detta fenomen. När hon i början av sin karriär skulle leda orkestrar upplevde hon sig bära all världens kvinnor på sina axlar: om hon misslyckades, skulle ju alla säga att "kvinnor kan inte dirigera".
I Frankrike talas just nu om den nya "royalismen". En av de tänkbara presidentkandidaterna nästa år, 52-åriga Ségolène Royal, leder nämligen en färsk popularitetsmätning. Royal har studerat vid samma elituniversitet, ENA, som sina politiska rivaler och hon har varit aktiv i socialistpartiet sedan ungdomen. Hon har suttit i parlamentet sedan 1988 och har innehaft fyra ministerjobb under president Mitterrand. Nu är hon ordförande i regionsrådet
för Poitou-Charentes. En erfaren politiker, alltså, som tagit intryck av Tony Blair och socialdemokratin och som inte tycks sakna visioner för Frankrike.
Likväl är det hennes "attraktiva" och "vackra" uppenbarelse som ofta framhålls i medierna. Men hennes nuvarande popularitet beror självklart inte på hennes utseende, utan på hennes personlighet och politiska profil. Ett par grodor och impopulära förslag, och hon skulle förmodligen förpassas till samma kylrum som konkurrenten Dominique de Villepin.
Att ett fåtal kvinnor från Chile via Liberia till Finland tagit taktpinnen beror på att dessa personer är skickliga och därför har fått förtroendet. Inte, som vissa bedömare påstått, att det finns en "kvinnlig trend" i världen! Jag tycker mig nog se en överväldigande manlig trend, än så länge. Och vad i hela friden har Liberias väljare gemensamt med Finlands?
Ack ja. I en analys i lördagsnumret av Financial Times fick en fransk reklamguru, Jacques Séguéla, studera Royals image. Att en reklamman oreflekterat faller in i de klassiska könsstereotyperna är knappast förvånande, men att han får sista ordet i den politiska analysen säger nog mer om debattens unkenhet.
Séguélas förklaring till den tilltänkta socialistkandidatens popularitet är som hämtad från 90-talets "livmoderfeminister". Ségolène Royal speglar, anser reklammannen, en växande "feminisering" av samhället. "Maskulina värden" som tidigare härskade — "mod, makt, styrka, konkurrens och dominans", har de senaste 20 åren fått vika undan för "feminina värden". Ja, ni vet redan: "uthållighet, harmoni, balans, lyhördhet, generositet". Bla, bla, bla.
Marget Thatcher gick i krig om Falklandsöarna, Indira Gandhi försökte i ett skede avskaffa demokratin i Indien. Åter igen: "Kvinnan" är ingen dröm om en bättre värld. Kvinnor är ingen grupp, inget kön. De är individer. Punkt.
Exempelvis kan en och samma person — man eller kvinna — vara dominant, generös, modig, känslig, lyhörd och maktälskande på en och samma gång.
Den där morgonen var jag virrpannan bakom ratten som blev tufft uppläxad med en ilsken, ful gest av en annan bilförare. Båda råkade vi vara kvinnor.
Maria Ripenberg | Ledarskribent