Publicerad: 2006-03-30 08:24, senaste uppdaterad: 2010-03-03 08:03
Det är inte bara ett påtagligt glapp mellan en man som aristokraten, diplomaten, poeten, högerpolitikern och premiärministern Dominique Marie François René Galouzeau de Villepin och Omar från förorten. Det finns över huvud taget en avgrund mellan makteliten och folket i Frankrike. Politiker, vd:ar och andra höjdare plockas nästan alltid direkt till sin topposition från elituniversitet som ENA — biljetten till toppjobben för den försvinnande lilla klick som tar sig in och igenom. Maktens män — det är mest män — har obetydlig erfarenhet av vanligt vardags- och arbetsliv.
@3a Text:Detta hierarkiska och auktoritära system är förstås otidsenligt och kan vara en del av förklaringen till den uppenbara hopplöshet som manifesterats i kravaller och urartade demonstrationer.
Nu finns fler glapp som spökar. Sedan en tid pågår en prestigekamp inom regeringen mellan Dominique de Villepin och inrikesminister Nicolas Sarkozy. Båda vill bli ny president. Sarkozy har därför försökt markera klädsamt avstånd till CPE — lagen som ska göra det lättare att säga upp unga personer (och därmed också anställa dem, vilket är det egentliga syftet med lagen) och som orsakat demonstrationer, kravaller och strejker i snart två veckor. Ironiskt nog, eftersom det var för att minska arbetslösheten snabbt efter höstens svåra kravaller som de Villepin forcerade frågan om CPE.
Med lite mer politisk förankring och mindre otålighet hade kanske läget ha varit annorlunda. Men det är svårt att känna med fingertopparna över en avgrund.
De Villepin är pressad, skriver franska medier, det är "fritt fall" för hans popularitetssiffror. Alla undrar om han ska stå pall. Han spelar förvisso högt och visade ännu på onsdagen inga tecken på att vika undan. Miljoner människor på gatorna, kravaller, tusentals gripna — man kan få störd nattsömn för mindre. Men även detta ska ses som en del av det normala franska politiska spelet — "gatans teater" som de Villepin väljer att kalla det det.
Det kan förvisso tyckas "uppfriskande" med ett folk som så påtagligt intresserar sig för politik och utnyttjar sina demokratiska friheter. Få har väl vistats i Paris utan att ramla in i en rejäl demonstration. Det är en del av gatubilden och nästan en turistattraktion. Men det är också bevis på att här saknas en och annan "ömbyddsmann" — jodå, det svenska lånordet ombudsman existerar i fransk vokabulär.
Den senaste tidens manifestationer har en märkbar sjukdomskänsla över sig, en tilltagande feber och värk som förvärras av allt hårdare våld från både demonstranter och polis. "Vanliga" arga demonstranter infiltreras av extremistgrupper och huliganer — casseurs — vars enda mål är att förstöra och slåss.
De franska studenternas kollektivt upphetsade fruktan gäller utsikten till ett arbetsliv som i bästa fall består av vikariat och praktikplatser. Men detta är inte enbart ett franskt problem, vi känner igen det från exempelvis Sverige.
Möjligen känner sig de franska ungdomarna mer övergivna av systemet. De skriker allt högre, men ingen lyssnar! Förmodligen förnimmer de kalldraget från överhetens likgiltighet, glappet, vars symbol just nu heter CPE.
Maria Ripenberg | ledarskribent