Publicerad: 2006-05-05 00:00, senaste uppdaterad: 2010-03-15 07:03
När den tjetjensk-judiske mannen får sin inkallelseorder är allt ordnat för flykt. Gömda i en lastbil körs den skräckslagna familjen mot gränsen. Treåringen har en förskräcklig hosta. Han riskerar att avslöja flykten och måste lämnas kvar efter hjärtslitande avsked. I Göteborg får den resterande familjen vänta på asyl, och den 25:e varje månad får pappan ekonomiskt bidrag. Men en sådan dag uteblir det vita kuvertet, vilket vaksamt noteras av den 12 -åriga dottern. Samma dag ger hon upp allt och går in i dimman.
Flickan vårdas på sjukhus men blir sämre. En av läkarna inser vilket slags medicin som kan rädda henne och kontaktar familjens advokat. I ett berg av handlingar finns den tjetjenska familjens akt. Slutligen lyckas man utverka uppehållstillstånd och 12-åringen återvänder till livet. Föräldrarna som är läkare erbjuds arbete, och lillebror kan slutligen återförenas med familjen.
Sedan 1 januari 2005 har cirka 400 barn i sverige uppvisat så kallat depressivt devitaliseringssymtom. Under april i år har antalet apatiska barn sjunkit. Huruvida detta har något samband med den nya asyllagen och -hanteringen från 31 mars beslyser inte regeringens utredare Nader Ahmadi och Marie Hessle i sin debattartikel i DN i tisdags. De presenterade där sin "fördjupningsstudie" kring de apatiska barnen.
Men det är slående vad mycket utredarna inte vet. De har "hittills inte tagit del av ... några vetenskapliga rapporter som kunnat bekräfta påståenden om apatiska barn har förekommit i andra länder än i Sverige." De har heller inte funnit belägg för att traumatiserande händelser skulle vara förklaringen till uppgivenhetstillstånd.
Bryan Lask, som i 15 år forskat om fenomenet PRS - pervasive refusal syndrome — säger annorlunda. "Bevisen är att det finns hos and-ra barn i andra länder." Han har sett barn med samma symtom som hos de svenska i England, USA, Kanada, Australien
och Norge. Alla har blivit utsatta för starkt trauma. Det framkom i Uppdrag granskning i mars i fjol.
Reportern konstaterade att Hessle inte har tagit kontakt med Bryan Lask. Utredningen har heller inte frågat svenska barnläkare om barhens upplevelser — därför saknas "belägg" för trauman.
Rädda barnen, som under lång tid engagerat sig för de apatiska barnen, hävdar att barnen och deras föräldrar ofta utsatts för trauman. Föräldrarna saknar omsorgsförmåga på grund av svår stress. Det känns
därför grymt att läsa hur regeringsutredarna "kastar nytt ljus över föräldrarnas ansvar." När föräldrarna exponerar barnen för sin oro gör de barnen mycket utsatta, menar de. Trots brist på egna belägg ger de luft åt spekulationer: "Flera experter har uppmärksammat att föräldrar kan ... tvinga sina barn att hamna i ett sjukt tillstånd i syfte att uppnå egen vinning."
Rapporten tassar vidare i utmarkerna och hävdar att man inte kan avfärda "manipulation eller simulering". Men 400 familjer kan inte medvetet skada eller manipulera sina barn! Dessa upprepade, obehagliga och obevisade antydningar utgår från en förundersökning där nio barn i nio fall misstänks ha utsatts för påverkan. Ingen har ännu åtalats.
Barbro Holmberg hävdade tidigare att det vore en humanitär katastrof att ge barnen uppehållstillstånd. Som om uppgivenhetstillståndet var ett särskilt skäl att kasta ut barn ur Sverige.
Det är anmärkningsvärt att medicinsk expertis lyser med sin frånvaro i regeringens studie. Vid en barnläkarkonferens på Akademiska sjukhuset i Uppsala, refererad i Läkartidningen i maj i fjol, framkom att fenomenet apatiska barn inte är nytt, att tillståndet finns beskrivet från olika länder i vetenskapliga litteratur samt att flykt under lång tid samt trauman är karakteristiskt. Osäkerheten om att inte få stanna när man äntligen är i trygghet förvärrar läget. Slutligen konstaterar barnläkarna att "om familjen så småningom får uppehållstillstånd vänder tillståndet så sakta, ibland på någon vecka".
Berättelsen om den tjetjenska familjen är en glimt ur verkligheten. Det tycks stämma väl med de medicinska fakta som finns. Sådana fakta som alltså inte finns i regeringens rapport.
Maria Ripenberg | Ledarskribent