Publicerad: 2012-01-25 00:00, senaste uppdaterad: 2012-01-25 09:01
Partiledaren får inte heller sitt uppdrag av någon högre makt, utan kan vara en vanlig person som företräder ett vanligt parti. Det är dags att kavla upp ärmarna och rädda vad som räddas kan. Det läcker inte ens från VU-mötena längre.
En viktig insikt för ett oppositionsparti är att retorik och politik måste gå ihop. Persson och Carlsson kunde hålla starkt ideologiska tal och sedan gå in på regeringskansliet och i princip göra tvärtom. Omvärldsfaktorerna kan man inte påverka och det gäller att i första hand ta ansvar för landet. Underliggande finns löftet om att ”så snart utrymme finns ska ni få det ni vill”. Det tricket har inte Sahlin och Juholt kunnat använda, men understundom Reinfeldt och Borg.
Det första den nya partiledaren måste få är S-politikens ekonomiska ramar. Leif Pagrotsky måste gå i mål med sin skatteutredning, annars försvinner den eventuella uppgången i opinionen snabbare än vad det tar för den nya ledaren att säga ”höjd a-kassa”. Att fylla ramarna med politiskt innehåll blir en grannlaga uppgift, men kan i vissa stycken få ta tid. Den här gången måste det bli bra.
Ingen socialdemokrat med självbevarelsedrift törs alltså 2012 ta ordet ”extrakongress” i sin mun, även om den skulle föregås av en öppen process, och det ska vi vara glada för. Vissa utanför partiet tycker säkert att det är en riktig godbit man går miste om – ändå är det nu på tiden att man lägger skadeglädjen åt sidan.
Skuldkrisen och säkerhetsläget i Europa gör, liksom en åldrande befolkning i Sverige, att efterfrågan av breda uppgörelser bara kommer att öka. Behovet av en opposition som utmanar regeringen och, om situationen kräver, kan styra landet börjar också bli skriande. Socialdemokraterna är och förblir det pålitliga alternativet på dessa punkter.