Publicerad: 2006-07-26 00:00, senaste uppdaterad: 2010-04-14 15:04
Pressetiska övertramp prövas bättre i domstol, skrev Dagens Nyheters chefredaktör Jan Wifstrand på debattsidan i sin egen tidning i fredags. Wifstrand ställer sig därmed bakom ett förslag från Justitiekanslern, Göran Lambertz, om en ny lagparagraf som ska fastslå att den som utsätts för grov kränkning genom publicitet ska ha rätt till skadestånd. Domstolsprövning skulle alltså vara att föredra framför det självsanerande system som länge tillämpats i Sverige.
Wifstrand menar att alltför många företrädare för svenska medier reagerar med ryggmärgen när någon föreslår förändringar i regelverket och i synnerhet nya lagparagrafer. Resultatet blir att tryckfriheten framstår som ett självändamål för redaktörerna och inte som det instrument i medborgarnas och demokratins tjänst som den ska vara.
Säkert förekommer sådana inlägg. Och det finns verkligen tidningar som tycks tro att det är nödvändigt att locka läsare genom uppenbart påhittade historier, ibland egna, ibland från brittisk eller tysk skandalpress. Expressens falska nyhet i höstas om Mikael Persbrandt var inte ensam i sitt slag.
Men Persbrandt utsattes för förtal - och förtal är brottsligt redan i dag. Begreppet "kränkning" är betydligt mer oklart. Det är också här som ett av de stora problemen med JK:s förslag ligger.
Åke Wredén, tryckfrihetsdebattör och tidigare politisk redaktör i Nerikes Allehanda, har i en rad artiklar i olika tidningar påpekat att det som i dag i vanligt språkbruk ofta beskrivs som en "kränkning"
i verkligheten är sådant som kan vara ofrånkomliga beståndsdelar i kritiskt granskande journalistik. Ett uppenbart exempel är ekonomijournalistiken.
Häromkvällen kunde TV-tittarna ta del av ett granskande reportage om ett familjeföretag i Örebro som uppgavs locka företag att göra donationer till olika föregivet humanitära organisationer - och behöll pengarna för egen del.
Reportage av det slaget måste ofta med nödvändighet innehålla uppgifter om olika personers privata förhållanden som mycket väl skulle kunna beskrivas som kränkande - även om de skulle vara sanna. Samma sak gäller förstås granskningar av organisationer, myndigheter och inflytelserika personer och grupper.
Jan Wifstrand tror inte att det finns någon stor risk för att svenska medier skulle bli mindre fria och oberoende om JK:s nya lagparagraf blev verklighet. Men om distinktionen mellan förtal och "kränkningar" i form av allmänt besvärande publicitet blir otydlig så är det svårt att tro att en sådan risk inte skulle existera.
Däremot är ett annat av Wifstrands förslag värt att debattera vidare, nämligen att tidningarna skulle finansiera en fond för rättshjälp till den som vill att ett misstänkt förtalsbrott ska prövas i domstol. Det vore ett sätt för pressen att visa
att den tar sina egna etiska regler på allvar.
Och alla privatpersoner har inte Persbrandts resurser.
Håkan Holmberg | Politisk chefredaktör