Publicerad: 2011-02-16 00:00
Vad gäller själva åtalet, betraktar han det som en komplott styrd av kommunistiska infiltratörer och andra fiender inom rättsväsendet, som inte tål att se en framgångsrik man leda Italien. Men det är inget som oroar honom: ”Jag är en rik man, som kommer att kunna ägna min tid åt att bygga sjukhus runt om i världen, som jag alltid velat göra.”
Självförtroendet är det alltså inget fel på. Och vem vet? Det är möjligt att han på något vis slingrar sig förbi lagparagraferna den här gången också.
Berlusconi har redan, med mer eller mindre fula trick, överlevt anklagelser om mutförsök mot domare, skattebedrägerier, förskingring, maffiakontakter och en hel serie olika skandaluttalanden.
Enligt egna beräkningar hade han fram till 2009 lagt ut närmare 200 miljoner euro i rättegångskostnader och skadestånd, och stått inför skranket vid 2500 tillfällen i sammanlagt 106 olika processer. Det är ett facit som bättre passar den yrkeskriminelle än en premiärminister.
Den tragiska sanningen är dock att Silvio Berlusconi varit en av efterkrigstidens mest framgångsrika italienska politiker. Inte på så sätt att han tjänat sitt land — tvärtom har han slarvat bort ekonomin och slagit politiken i spillror. Men han har mot all förväntan lyckats hålla ihop sina regeringar i år efter år, trots Italiens ökänt instabila partisystem, medan oppositionen fragmenterats och försvagats. Där har han lyckats bra, men på Italiens bekostnad.
Under Berlusconis tid vid makten har således hela landet tagit ett stadigt kliv åt höger — sämsta sortens höger — medan normerna för politisk anständighet urholkats. Resultatet, det parlamentariska landskapet i Rom, är en sorglig syn. I dag är det Gianfranco Fini och hans ”postfascister”, Mussolinis vattenkammade arvtagare, som väntar i kulisserna.
Också om man snart slipper Silvio Berlusconi, lär Italien länge få leva med det arv han lämnat efter sig.