Publicerad: 2010-09-23 00:00
Att döma av deras tankar har Socialdemokraterna en lång uppförsbacke framför sig. Veronica Palm, som får anses vara den i trion som står högst upp i den socialdemokratiska hierarkin, visade upp en ytterst bristande probleminsikt. Enligt henne var en av huvudorsakerna till förlusten att man ”inte klarade av att beskriva konsekvenserna av det moderata projektet”. Så enkelt går det inte att förklara en valförlust. Genom att uttala sig som hon gör ignorerar Palm avgörande faktorer som Moderaternas positionsförskjutning, Alliansens bildande och värderingsförskjutningar hos befolkningen.
Bengtsson och Hellmark Knutsson bjöd på djupare insikter. Deras positioner är inte lika starka, men beskeden desto beskare. Bengtsson menar att den som vill hitta roten till Socialdemokraternas problem måste göra betydligt mer än att bara observera den gångna mandatperioden och avsaknaden av förnyelse.
Hellmark Knutsson är inne på ett liknande spår: ”Sedan 90-talet har vi varit akterseglade.” Socialdemokraterna har aldrig klarat av att bemöta borgerlighetens kampanj för valfrihet i offentlig sektor. När de olika pengsystemen gjorde entré på allvar var frågan inte om utan när ett S på defensiven skulle förlora sin dominerande ställning.
På lite kortare sikt är det två andra händelser som kan förklara det socialdemokratiska raset: Moderaternas nyorientering och bildandet av Alliansen samt att Vänsterpartiet släpptes in det rödgröna samarbetet. Alliansen och de nya Moderaterna ritade om det politiska landskapet. Redan innan dess hade Socialdemokraternas politiska lösningar börjat hamna i otakt med verkligheten, men Moderaterna befann sig alldeles för långt högerut för att kunna utnyttja detta.
Men när väl Alliansen bildats och både tagit plats i den politiska mitt som Socialdemokraterna lämnat obevakad och plockat upp några av de paradfrågor som det gamla arbetarpartiet tappat bort, då accelererade nedgången för S. Det inledande folkliga missnöjet mot regeringen Reinfeldt innebar bara ett tillfälligt lyft för Sahlins parti.
Nästa stora knäck kom när Vänsterpartiet tilläts ta plats i det nyformerade rödgröna samarbetet. Enligt de flesta opinionsmätningar är det exakt där som Socialdemokraternas nedgång under mandatperioden börjar, den som skulle avslutas med ett rekorddåligt valresultat.
Precis som Helene Hellmark Knutsson och Håkan A Bengtsson konstaterar måste orsaken till den socialdemokratiska krisen sökas djupare och längre tillbaka i tiden än så. Det var därför som varken byte av partiledare eller formerandet av det rödgröna samarbetet kunde vända utvecklingen. Det ligger mycket i S-märkte statsvetaren Ulf Bjerelds analys att Socialdemokraterna är kvar i industrisamhället. Sverige ser annorlunda ut nu, men många i Mona Sahlins parti klamrar sig fortfarande fast vid en otidsenlig politik och en världsbild som inte stämmer överens med verkligheten.
När Alliansen ryckte åt sig initiativet i svensk politik var det dels genom att erövra den politiska mitten, dels genom att formulera tydliga visioner. Det är lätt att glömma bort det, men 2006 var arbetslinjen någonting nytt som tydligt bröt mot socialdemokratisk idélöshet.
Bakom alla tuffa analyser ligger den ödesfråga som socialdemokratiska partier i många europeiska länder brottas med: Hur ska vi kunna förnya oss utan att för den skull förlora vår identitet? Det är detta som de ansvariga för Socialdemokraternas valanalys och förändringsarbete måste besvara. Annars kan det dröja länge innan de åter ens är i närheten av regeringsmakten.
Av: Karl Rydå Ledarskribent