Publicerad: 2010-01-20 00:01, senaste uppdaterad: 2010-04-14 00:04
Det var länge sedan Sverige övergav efterkrigstidens säkerhetspolitik. Alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig har nu blivit en solidaritetsförklaring. Förändringarna märks tydligt på Folk och försvars rikskonferens i Sälen som i avslutades i går. Alla talare har på ett eller annat sätt uppehållit sig kring att den värnplikt som så länge utgjort själva ryggraden i det svenska försvaret snart är borta.
Men trots att alla närvarande vet i vilken riktning det svenska försvaret är på väg, är många av konferensdeltagarna fortfarande mentalt fast i ett annat decennium. Det blev pinsamt uppenbart under en av söndagens programpunkter.
Den 16 juni 2009 antog riksdagen den så kallade solidaritetsförklaringen. Enligt den kommer Sverige "inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland (i EU) eller ett nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas." Det är stora ord och ett tydligt steg bort från den tidigare linjen. Men är solidaritetsförklaringen ens värd papperet den är skriven på?
Ställda inför ett hypotetiskt scenario med en uppseglande konflikt mellan Ryssland och ett baltiskt land, med tydliga paralleller till Georgienkrisen, gör nämligen politiker från bägge sidor blockgränsen sitt bästa för att tömma solidaritetsförklaringen på alla former av substans.
Inför hotet om ett nära förestående ryskt angrepp på en baltisk grannstat kan Centerns Staffan Danielsson, ledamot i försvarsutskottet, sträcka sig till att överväga samtal med Ryssland, ingenting skarpare. Moderaternas Karin Enström vill bolla över hanteringen av den akuta situationen till EU.
På andra sidan blockgränsen är icke-agerandet lika tydligt. Eftersom den baltiska staten är Nato-medlem får Nato ta hand om problemet, menar Urban Ahlin (S). Sverige ska inte lägga sig i. Vi ska inte ens lyfta minsta finger för att hjälpa till. I ett läge där ett av våra Nato-anslutna grannländer hotas, ser Ahlin det som uteslutet att Sverige till exempel tillåter Nato-flygplan att korsa vårt luftrum.
Sten Tolgfors beskriver solidaritetsförklaringen som en avgörande förändring av svensk säkerhetspolitisk doktrin. De riksdagsledamöter som fattat beslutet verkar dock inte dela ministerns uppfattning. För dem har ingenting förändrats. De är kvar i forna decennier när det var viktigare att skicka pressmeddelanden än att faktiskt göra skillnad.