Publicerad: 2007-02-15 00:00, senaste uppdaterad: 2010-03-15 07:03
Så är det i gång igen, den utdragna njutningen, eller plågan - beroende på vad man har för smak. Man måste ju för all del inte titta på tv-sändningarna om man inte vill, men det är ändå svårt att slippa undan Melodifestivalen, när till och med morgontidningarna och Rapport toppar med den. För att inte tala om kvällspressen.
Faktum är att inget annat land tycks frossa så i slagdängetävling som Sverige. I de flesta andra länder går tävlingen ganska obemärkt förbi. I Sverige är schlager ett multifenomen. Det handlar om mycket mer än musik.
I folklighetens namn kallar en skribent det för "askungesaga" när en lågstadielärare (!) ska upp i en deltävling. En annan skriver att hon "kommit från ingenstans" (?!). Och i Rapport blir hon "lärarinnan som gjorde braksuccé". "Lärarinna" låter lite mer askungeaktigt än det vanliga, könsneutrala lärare.
Och så slår det mig: Det är som om självaste Hylands hörna återuppstått. "Alla" tittar på någon av de många tävlingarna antingen av stort intresse eller ren nyfikenhet; marknadsföringen och mediefrosseriet är överväldigande. Det pratas om artisterna i affären, på gymmet, i fikarummen. Man måste bara se och höra. Det verkar
ju vara något i särklass, sådant pådrag som det är.
Nå, nu är det ju inte alltid så intressant. De många deltävlingarna har tunnat ut anrättningen rejält, vilket dragit ned den sammanlagda kvaliteten. Men det gör inget, det kan fylla sin funktion att sitta och slå ihjäl lördagskvällen hemma i soffan och yla över hur falskt vissa personer sjunger, att de stulit en gammal favoritlåt eller att programledarna verkar tävla i tramsighet.
Men vad är det egentligen vi ser? Hylands hörna har gått till historien bland annat för en strip tease som fick tv:s klagomur att braka samman och som nog kan kallas Sveriges första nakenchock. En av våra förnämsta skådespelare, Per Oscarsson, ville avdramatisera nakenheten när han annandag jul 1966 klädde av sig tills bara boxershortskalsingarna var kvar. Hyland svettades och svenska folket rasade. Skandal!
Ingen chockeras längre, trots att naken- och bröstchocker avlöst varandra på kvällstidningarna löpsedlar. Ingen tycks heller fundera över varför schlagersångerskor är nästan nakna, ofta tillsammans med fullt påklädda män. Till exempel Anne-Lie Rydé äntrar scenen i en baraxlad klänning med kortast möjliga avstånd mellan dekolletage och kjolfåll, tillsammans med Svante Thuresson, påbyltad med skjorta, slips och en svartblank, oversized 80-talskavaj. Fryser hon inte? undrar man. (Eller är det han som svettas?) Och i en intervju på söndagen sitter Linda Bengtzing i minimalt linne och fluga (!) bredvid sin sångmoatjé Markoolio i väl-knäppt skjorta med slips.
Så förlösande det därför var när coole programledaren Kristian Luuk överraskade med att i halvlek stappla in i greenroom, iklädd Jessica Anderssons gamla scenstass - superkorta shorts med baraxlat linne i guldblankt tyg. Luuk meddelade villigt att han frös.
Kvinnor har förvisso bättre fördelat underhudsfett. Men det är inte alltid därför de klär sig som objekt. Man skulle vilja veta om ironin i Kristian Luuks drastiska klädbyte gick hem hos tittarna, eller om det bara uppfattades som ännu ett pajaseri?
Maria Ripenberg Ledarskribent