Publicerad: 2006-05-07 09:35, senaste uppdaterad: 2010-03-03 09:03
Det senaste målet för det s k Osynliga partiets våldsdåd är kristdemokraterna. Tidigare har centerpartiets lokaler runt om i landet samt ett antal arbetsförmedlingar attackerats.
"Partiet" är i verkligheten en helt anonym och tillfälligt skapad fasad för olika grupper inom avgrundsvänstern. Som journalisten Anna-Lena Lodenius påpekat (Expressen 3/5) har man valt sin symbol från den gamla filmen Ghostbusters, där en grupp "spökjägare" jagar något som inte finns till priset av total förstörelse av allt man kommer åt.
Valet av symbol är onekligen passande — man tycks drömma om att vara en motståndsrörelse mot en ockupationsmakt och i brist på en verklig sådan ger man sig på myndigheter och politiska partier. Men för den som kommer i vägen kan konsekvenserna bli direkt
farliga.
Lodenius är en av Sveriges ledande experter på högerextremism. Hon ställer frågan om de debattörer och politiker som reflexmässigt slätar över och ursäktar våld "från vänster" skulle uppträda likadant om
attackerna utfördes av högerextremister. Frågan är naturligtvis retorisk. Föreställningen att våld är en legitim arbetsmetod bara syftet är "progressivt" är dessvärre ganska utbredd. Senast exponerades den av Sidas fältchef i Kosovo (!) Robert Backlund i Svenska Dagbladet i torsdags.
Då gällde det den s k gatufest utan tillstånd som ägde rum i Stockholm den 1 maj. Dessa festligheters stenkastning, fönsterkrossning, sabotage mot SJ och brott mot knivlagen beskrivs av Backlund som att "ungdomar tar egna initiativ". Att ingå i det nätverk som låg bakom attackerna mot butiker och tågresenärer är "sunt" och ska tolkas som att "ungdomarna" "vill det som politikerna inte klarar av".
På vilket sätt världen blir bättre för att ett antal butiksägare får sina lokaler förstörda och ett antal människor utsätts för potentiell livsfara utreder inte Backlund. Och varför förolämpar han en hel åldersgrupp genom att påstå att dess medlemmar skulle identifiera sig med metoder som bara kan beskrivas som fascistiska?
Backlund tycks vara en ovanligt godtrogen representant för föreställningen att våld som drabbar "staten och kapitalet" (alltså myndigheter, partier och butiker) måste ha ett ädelt syfte — inte kan väl någon vilja förstöra bara för att få en kick eller komma i tidningen? Hur en person med sådana idéer ska kunna bidra till att minska våldet i Kosovo får väl bedömas av hans arbetsgivare, Sida.
Intellektuella våldsromantiker av detta slag tror ofta att demokratin, t ex i Sverige, inte skulle ha segrat utan våldsamma kampmetoder. Både Göteborgskravallerna och kravallerna i Seattle kommenterades på sina håll i Sverige på just detta sätt. Vår tids socialdemokrater och liberaler skulle t o m ha glömt hur deras föregångare segrade. Den bästa repliken skrevs av Aftonbladets förre chefredaktör Gunnar Fredriksson (18/6 2001):
"Demokratin byggdes upp av liberala och socialdemokratiska folkliga organisationer, politiska, fackliga, bildningsförbund, nykterhets- och frikyrkorörelser och så vidare. När dessa pionjärer mödosamt och gradvis utvecklade våra demokratiska idéer och institutioner avvisade de kärvt våldsideologier, bombkastare, nihilister, anarkister och dylika ... Demokratins pionjärer i Sverige var inte huliganer utan anhängare av parlamentarism, kompromisser, studier, förhandlingsordningar, lugna demonstrationer och utkrävande av ansvar."
Gunnar Fredrikssons påminnelse om demokratins genombrott i Sverige ligger så nära en allmän lag för demokratiseringsprocesser som man gärna kan komma. Det är nästan alltid genom icke-våld som demokratiska rörelser kunnat segra i kampen mot privilegierade överklasser, totalitära elitpartier eller andra typer av diktaturer.
Solidaritet vann inte kampen mot det polska kommunistpartiet genom gatukravaller utan genom fredliga strejker och genom att människor i miljontal organiserade sig utanför statens kontroll. De baltiska folken återvann sin frihet genom sammanhållning och värdiga manifestationer, inte med attentat mot partilokaler. ANC:s kamp i Sydafrika var i huvudsak fredlig — våldet stod motståndaren för. Gandhi gjorde Indien fritt och demokratiskt genom icke-våld... Det senaste exemplet är den orangefärgade revolutionen i Ukraina.
Bakom dessa framgångsrika revolutioner finns också djupa insikter som bl a Václav Havel har sammanfattat med uttrycket "de maktlösas makt". Både i Östeuropa och på andra håll visar erfarenheten att diktaturregimer alltid vinner vid våldsamma konfrontationer, men i längden inte kan hålla emot fria arbetarkommittéer, "flygande universitet", sjungande folkmassor eller landsomfattande strejker.
Sådana arbetsmetoder är öppna för alla och präglas av respekt för allas människovärde — även motståndarens. I detta ligger också en slags garanti för att revolutionen inte leder till ett nytt förtryck. De osynliga och liknande grupper står däremot för elittänkande och folkförakt.
Håkan Holmberg | Politisk chefredaktör