Publicerad: 2010-03-23 12:01, senaste uppdaterad: 2010-03-24 12:03
Spanien har som EU-ordförandeland jämställdhet mellan könen som en prioriterad fråga på agendan. Många, som anser att Sverige svek detta område under sitt ordförandeskap, har oreserverat hyllat det spanska initiativet.
Frågan är dock hur som Spanien vill gå till väga. I EU-sammanhang är alla sådana här kampanjer en grannlaga uppgift för att man ska hamna rätt. Spanien lyckas tyvärr inte med ansatsen.
Bland annat arbetar Spanien för fler kvinnor i politiken - bland annat har den spanska regeringen en kvinnlig majoritet. Det är naturligtvis bra. Men att, som Spanien, lagstifta om att minst 40 procent av alla valda politiker ska vara kvinnor/män är fel väg att gå. För hur ska staten, för närvarande representerad av en socialdemokratisk regering, kunna styra jämställdhetspolitiken för samtliga partier? Det är, hur konstigt det än kan låta för kvoteringsfundamentalister, faktiskt en urholkning av demokratin.
Spanien vill också åstadkomma en EU-lag mot kvinnomisshandel. Alla kvinnor, oavsett land, ska kunna ringa samma nödnummer för hjälp. Detta går också att ifrågasätta. Är det så att en kvinna i nöd inte kan få den hjälp hon behöver om hon ringer det nödnummer som redan finns, 112? Detta borde kunna utvecklas, i stället för att lägga byråkrati och resurser på att uppfinna nya hjul.
Spanien skjuter väl mycket över målet - även om det är viktigt att sträva efter att fler kvinnor utses i politiken i Spanien och inom EU. Och lag mot kvinnomisshandel är en typiskt nationell fråga, som inte bör föras upp på EU-nivå. Man ska komma i håg att sådana lagar blir kompromisser, där ett lands lagstiftning inte nödvändigtvis blir bättre än den var tidigare när den ska anpassas till andra länders.
Till Spaniens försvar ska sägas att landet på 35 år utvecklats till en av Europas modernaste, snabbast växande och mest jämställda demokratier med bland annat lagar om homoäktenskap, för jämställdhet och mot barnaga. Spanien är också det av de hårdast drabbade länderna i Sydeuropa som snabbast och effektivast väntas ta sig ur den ekonomiska krisen.
Att fler ambassadörer för mänskliga rättigheter i Europa borde vara kvinnor har Silvia Escobar hur som helst alldeles rätt i. Visst är det konstigt.
Maria Ripenberg
Ledarskribent