I mars ska samtliga elever i Kataloniens offentliga skolor registreras inför nästa läsår. Tjänstemännen i Barcelona har mer än vanligt att göra då skolan, vården och omsorgen börjar bli eftersatt i den ledarlösa regionen. För varje beslut måste de vända sig till politikerna i Madrid. Den spanska staten tvångsförvaltar Katalonien, enligt artikel 155 i konstitutionen som utlöstes när regionen förklarade sig självständig i höstas.
Det har gått drygt två månader sedan det katalanska nyvalet som utlystes av den spanska staten. Valet gav återigen en knapp majoritet i parlamentet för att lämna Spanien, 68 mandat mot 65, men man har inte lyckats bilda en ny regering. Den förre presidenten Carles Puigdemont befinner sig fortfarande i landsflykt i Belgien och kan då inte röstas in, enligt katalansk lag. Och kommer han hem ställs han inför rätta, för brott mot den spanska konstitutionen i samband med folkomröstningen om självständighet i oktober. Med andra ord råder ett moment 22.
Mest frustrerad över läget är nog Inés Arrimadas, ledare för Ciudadanos, största parti i det nya parlamentet. Hon vill till varje pris lägga självständighetskampen bakom sig, men har ännu inte ens någon motpart att kritisera. Katalonien är mer polariserat än någonsin tidigare. Den snabbaste växande gruppen katalaner är ändå de som är trötta på hela frågan och vill gå vidare med sina liv, något som i sig talar emot självständighet.
I Madrid sitter premiärminister Mariano Rajoy och funderar på vad han ska göra av den oönskade makten. Hans egen maktposition är på intet sätt ohotad efter två nyval. Flera ministrar för det konservativa Partido Popular (PP) trycker på för att man inte bör nöja sig med att administrera Katalonien, att det här finns ett tillfälle för verkliga politiska förändringar. En prioriterad fråga är ta itu med den separatistvänliga tv-kanalen TV3, dess ekonomiska förutsättningar och sändningstillstånd.
Men varför väcka den björn som sover? Det allra tydligaste utslaget av nyvalet i december var att PP (i Katalonien PPC) närmast utraderades och bara har fyra platser kvar i parlamentet. PP är i grunden avskytt långt utanför separatistkretsarna i regionen, för sina besparingsprogram och för de omfattande korruptionsanklagelserna mot partiet. Polisbrutaliteten i samband med folkomröstningen i oktober förknippas också med partiet. Rajoy är relativt nöjd med dödläget då tiden talar för honom. I en färsk opinionsmätning är 40,8 procent av katalanerna för självständighet, mot 48 procent för en månad sedan.
Någon ny folklig resning i Katalonien, med miljontals demonstranter, är knappast aktuell. Sådana var regel 2011-2013 men sedan dess har separatisterna slagit i taket två gånger, i form av den spanska konstitutionen, efter folkomröstningarna 2014 och 2017. Två presidenter, Artur Mas och Carles Puigdemont, har tvingats bort, liksom en rad andra politiker. De flesta katalanska väljare noterade med en axelryckning före jul att, jaha, det blev visst fortsatt majoritet för självständighet.
Få sätter sitt hopp till nya regeringsbildningar och eventuella nyval i Katalonien den närmaste tiden. Nästa tillfälle för att verkligen påverka sin framtid blir det spanska valet 2019. Många förutspår då det definitiva brottet med det gamla tvåpartisystemet, där PP och socialisterna PSOE turats om vid makten sedan det första demokratiska valet i modern tid, 1981. Men vem eller vilka ska kliva in på scenen i stället?
En ny spansk regering 2019 måste kunna förhandla med regionerna och ena landet. Den måste bryta med decennier av korruption och osunda band till såväl kyrkan som den gamla diktaturen. Medan vänsterpopulistiska Podemos går mot splittring tycks Ciudadanos (Medborgare) som skräddarsytt för uppgiften. Men partiledaren Albert Rivera har visat dåligt politiskt handlag efter valen 2015 och 2016. Det är inte alls omöjligt att regeringsbildaren i Spanien nästa höst heter Inés Arrimadas.