Publicerad: 2010-10-31 00:00
Två sakpolitiska förhållanden har möjliggjort alliansen. Ett av dessa är Centerns öppning för en mer konstruktiv hållning i energipolitiken. Det andra är att Moderaterna gett upp sin traditionella linje att i alla lägen lova stora ofinansierade skattesänkningar. Nu är det ansvar som gäller.
Men den moderata strategin syftar givetvis mycket längre. Den traditionella bilden av Moderaterna som ett parti för välbärgade och ganska konservativa män motverkas medvetet genom att unga kvalificerade kvinnor släpps fram till centrala positioner. Fronten mot Socialdemokraterna görs samtidigt så kort som möjligt. Moderata samlingspartiets mål är helt uppenbart att ersätta Socialdemokraterna som det parti kring vilket regeringsmakten ”alltid” måste byggas.
Det är en intressant process att följa. Men utgången är inte given. Och det finns uppenbara fällor som det dominerande regeringspartiet mycket lätt kan gå i.
En av dessa är risken att man uppfattas som en sorts överförmyndare för de tre andra regeringspartierna. Förre moderate partisekreteraren Per Schlingmann har nyss utnämnts till ansvarig för regeringens PR. Ska man ta detta bokstavligt så skulle Schlingmann alltså kunna överpröva hur andra partiers ministrar uppträder och hur deras förslag presenteras. Tanken är orimlig, men det utesluter dessvärre inte att den kan ha tänkts. Och börjar de tre övriga partierna uppfatta Schlingmanns uppdrag på det sättet så kan man räkna med revolt.
Förutsättningen för alliansen är att alla ska bidra och alla ska vinna. Men centerns riksdagsledamot Annie Johansson har till DN sagt att en förklaring till att hennes parti gick bakåt var att Moderaterna i praktiken övergav Maud Olofsson som ensam fick driva sådant som hela alliansen egentligen skulle stå bakom. Hon nämner LAS-reglerna, men det viktiga är inte exemplen i sig utan den uppfattning av Moderaternas prioriteringar som hon beskriver.
Det ligger nära till hands att se Moderaternas nya strategi och ambitioner som en medveten nedtoning av alla traditionella ideologiska särdrag. Partiet ska vara så likt Socialdemokraterna som möjligt. Till och med tidigare självklara profilfrågor som försvaret försvinner i omdefinieringen av partiet.
Men bilden har också andra inslag. Den gamla högern såg sig själv som det överordnade samhällsintressets representant, som den politiska riktning som tänkte på helheten och nationen medan andra– socialdemokrater och liberaler – gärna beskrevs som splittrande krafter. Samhällsansvar är viktigt, men när ledande moderater nu identifierar samhällsintresset enbart med det egna partiet så säger man indirekt att övriga partier – också de andra regeringspartierna – bara finns till för att bevaka speciella nischer eller särintressen. Kanske kan man beskriva denna tankefigur som en sista rest av utpräglat konservativ ideologi inom Moderata samlingspartiet, men att den skulle accepteras av Fp, C och KD är otänkbart.
Samma självbild har varit vanlig inom socialdemokratin. I praktisk politik har den ofta lett till en hållning som präglats av förvaltande snarare än av reformvilja och av oförmåga att uppfatta avgörande principiella aspekter på vissa samhällsfrågor. Det finns inget behov av en upprepning under alliansen.
Ansvar är viktigt. Men om förvaltande och ansvarstagande blir allt så övergår det politiska initiativet till andra. Alliansens möjlighet att vinna igen 2014 beror på det utrymme som de som vill mer än Moderaterna kan skaffa sig.