Publicerad: 2011-01-14 00:00
Ben Alis regim har alltid varit en doldis bland Nordafrikas diktaturer, främst för att den ständigt jämförs med sina grannstater: de korrupta militärklanerna i Algeriet, och överste Gaddafis tragikomiska tyranni i Libyen. I jämförelse med deras oljekladdiga kaos har Tunisien, som utan naturtillgångar nått ett visst välstånd genom handel och turism, tyckts vara rena framgångssagan.
Men en diktatur är Tunisien likafullt. Fri press och seriös oppositionsverksamhet är förbjuden, och säkerhetspolisen vakar nitiskt över medborgarnas politiska vandel. Den ekonomiska utvecklingen har med åren blivit allt ihåligare, och regimens politik riktat in sig på att berika presidentens vänner och familj.
Ben Ali har dock skickligt dolt missförhållandena. Han har kvävt varje oppositionell rörelse i sin linda, och samtidigt frestat demokratierna i Europa och USA med sekularism och utrikespolitisk medgörlighet. Turistbroschyrernas vita sandstränder har gjort resten för att sätta bilden av Tunisien i väst.
Men nu spricker fasaden. När rasande tunisier bränner jätteporträtt av ben Ali, gatorna dränks i tårgas, och regimen tvingas kalla in armén för att skydda sig mot sina egna medborgare, blir propagandan omöjlig, både inom och utom landet.
Det sista är viktigt. Tunisien har länge haft en oförtjänt frisedel från europeiska politikers kritik och Ben Ali beskrivits som ett slags upplyst despot. Det är nonsens: det tunisiska systemet, med både förtjänster och brister, låg på plats redan när han grep makten i en kupp år 1987.
Ben Alis enda insats har varit att förvalta det kapital han ärvde, eller snarare långsamt förskingra det. I utbyte har han förväntat sig stöd för ett anakronistiskt envälde där han själv vinner alla val med 90—95 procent och hyllas i propagandapressen dag ut och dag in.
Nu har tunisierna sagt upp det avtalet. Det är dags för EU att göra likaledes. Unionens länder har alltför länge accepterat de nordafrikanskadiktaturernas övergrepp i hopp om något slags stabilitet. Men till och med Tunisien, hittills uppfattad som den tryggaste av alla regionens stater, visade sig alltså stå på lösan sand.
Europas ledare måste begripa att dessa system inte är långsiktigt livskraftiga, att det är just korruptionen och förtrycket som underminerar den utveckling och stabilitet de säger sig eftersträva.
Av: Aron Lund, ledarskribent