Publicerad: 2007-02-11 00:00, senaste uppdaterad: 2010-03-03 23:03
Om kartan inte stämmer med verkligheten så är det kartan som gäller. Jag tror att uttrycket från början kom till som ett sätt att beskriva en attityd som somliga påstod sig ha mött inom det militära. Men det har tyvärr fler användningsområden.
Den statliga Ansvarskommittén, som leds av landshövding Mats Svegfors, har i uppdrag att pröva ansvarsfördelningen mellan stat, kommuner och regionala organ och föreslå förändringar som ska bidra till bättre effektivitet och större medborgerlig förankring. Redan när kommittén tillsattes föreföll alla eller de flesta partier ha bundit sig för tanken att landets i dag 21 län bör läggas samman till ett litet antal så kallade storregioner.
I slutet av februari presenteras förslaget. De senaste veckornas läckor från utredningen tyder dock på att man inte nu tänker - eller vågar - rita några kartor. Först ska regionernas roll och funktioner debatteras - sedan är det dags att rita.
Men debatten om kartan är redan i gång. I Halland har alla politiker, oavsett parti, gått samman för att länet ska bevaras och satsat stora pengar på annonser i pressen. Tidningarna har visat
skisser där antalet regioner varierar mellan sex och nio. Dessa ska alla ha mellan en och två miljoner invånare, ett regionsjukhus och ett forskningsuniversitet.
Det är naturligtvis helt omöjligt att skilja debatten om funktionerna från debatten om kartan. Och hur man än kan tänkas se på enskildheter i det kommande förslaget så finns det en politisk sanning som är viktigare än alla detaljer, nämligen att förslaget kommer att vara livsfarligt för den regering som ställer sig bakom det.
Runt om i landet finns exempel på vilken sprängkraft som kommunala och regionala indelningsfrågor kan ha - det närmaste exemplet i UNT:s spridningsområde är förstås Hebys länstillhörighet. Om hela landets indelning på en och samma gång kommer upp på dagordningen så kommer arbetet för att förankra, medla, kompromissa och minimera opinionsförluster på alla tänkbara fronter att dränera regeringen på politisk kraft som kunde ha använts till annat. Och oavsett vad oppositionen egentligen kan tycka i sakfrågan
så ingår det självklart i spelet att den kommer att göra sitt bästa för dra nytta av situationen.
Alliansregeringen har alltför många och alltför viktiga uppgifter framför sig för att riskera möjligheten till återval på frågan om Hallands regiontillhörighet (och dussintals andra lika infekterade frågor).
Men måste vi inte ha en regionreform i Sverige?
Svaret är nej. Sverige har för få och för ojämnt fördelade invånare för att några naturliga regioner av det slag som finns i de större EU-länderna ska kunna skapas. Snarare måste man räkna hela Sverige som en gemensam region om man ska få någon motsvarighet till områden som exempelvis Skottland, Bayern eller Katalonien. Och när det gäller sjukvården - de nuvarande landstingens huvuduppgift - framstår regiontanken som en halvmesyr. Vill man änd-ra strukturen så är det sannolikt betydligt bättre att låta staten bli huvudman för den svåra och kostnadskrävande vården och kommunerna för den mer vardagliga.
Men det helt avgörande problemet är demokratin. Demokratiskt självstyre utövas bäst i områden som väljarna kan identifiera sig med. Varje försök att skapa ett litet antal befolkningsmässigt jämnstora regioner i ett land med Sveriges struktur och historia
kommer att leda till att de flesta, eller alla, kommer att upplevas som konstgjorda och därmed misslyckade redan från början. Även om syftet delvis är en decentralisering av statliga beslut till en regional nivå så kommer förändringen ur medborgarnas perspektiv med all säkerhet att upplevas som en centralisering. Avståndet mellan väljare och valda kommer att öka dramatiskt och risken för främlingskap i den politiska processen växer. Det är ett högt pris att betala för en fåfäng dröm om administrativ symmetri över hela riket.
kartan kan inte få bli viktigare än verkligheten. I stället för att lägga enhetliga mallar vad gäller storlek och service över landet är det bättre att acceptera större variation och fler "asymetriska" lösningar.
Nu tycks moderaterna tveka inför Ansvarskommitténs resonemang. I DN i går varnade socialdemokraternas förre partisekreterare Lars Stjernkvist för fixeringen vid regioner. Tvekan lär också vara stor inom folkpartiet, medan centerns hållning är mer osäker. Tåget borde alltså kunna hejdas. Eller har partiledningarna redan bundit sig för hårt?
Håkan Holmberg Politisk chefredaktör