Publicerad: 2010-11-21 00:00
Partiet är i praktiken en koalition av ibland motstridiga intressen, men i dess självbild finns samtidigt föreställningen om att ha en särskild politisk mission. Det har gett sammanhållning även när de interna åsiktsskillnaderna varit stora, men har också skapat attityder som stött bort många som i grunden sett positivt på arbetarrörelsens historiska strävanden efter ett rättvisare samhälle.
Den historiska missionen handlar inte så mycket om socialistisk ideologi i någon inskränkt mening. Tvärtom har partiet flera gånger ändrat kurs för att kunna uträtta något av praktiskt värde för de folkgrupper man vill representera – och säkra fortsatt maktinnehav. Förstatligande av produktionsmedlen ersattes av praktisk välfärdspolitik och aktiv konjunkturpolitik för att stabilisera kapitalismen, arbetarklassen fick stå tillbaka för nationen och inriktning också mot de nya medelklassgrupperna. När socialismen ibland kommit tillbaka, som kort efter andra världskriget eller när man lanserade löntagarfonderna, har man förlorat väljare.
I DN i fredags räknar Henrik Berggren också EU-inträdet och valet att öppna för fler marknadslösningar till raden av historiska ompositioneringar. Men skillnaden mot förr är ju att denna linje ännu inte accepterats fullt ut av alla grupper inom socialdemokratin. De som egentligen är mot dessa förändringar stärktes när Sahlin tvingades ta med Vänsterpartiet i det regeringsalternativ som hon egentligen ville begränsa till S och Mp. Samröret med V och de goda opinionssiffrorna blockerade den utveckling av S-politiken som hon sannolikt ville åstadkomma, samtidigt som mycket av socialdemokratins traditionella uppgifter tycktes ha tagits över av Moderaterna och av Alliansen i övrigt.
Nu är behovet av förnyelse ännu större. Men förutsättningarna kan åtminstone kortsiktigt vara sämre. Tidigare stora kursändringar har oftast genomförts i regeringsställning, som en anpassning till verkligheten och som ett sätt behålla väljarna och regeringsmakten. I opposition är den naturliga hållningen för många i stället att vara mot allt som regeringen står för: mot skattesänkningar, mot friskolor, mot betyg, mot budgetregler och annat – även när det är fråga om ståndpunkter som är fullt förenliga också med socialdemokratisk tradition. Och nu är partiet i opposition i minst fyra år till.
Men någon fungerande dagordning för en mer ”vänsterorienterad” socialdemokrati är svår att se. Vill man vara konkurrenskraftig i kampen om medelklass och storstadsväljare så måste man in på den spelplan där Alliansen uppehåller sig och göra troligt att man kan nå samma resultat på ett bättre och rättvisare sätt. Det kräver sannolikt också en genomgripande generationsväxling. Då kan man också få hjälp av den trötthet med sittande regering som alltid uppstår förr eller senare.
Men en generationsväxling med ett sådant politiskt innehåll kommer att stöta på motstånd så länge som många partiaktiva tycker att den riktiga hållningen i opposition är att vara mot alla ståndpunkter som påminner om regeringens. En generationsväxling som också resulterar i en påtaglig förnyelse av politiken skulle vara en prestation. Det mest troliga i dag är därför att kongressen väljer en kompromisskandidat som ny partiledare och att föryngringen begränsas till ett mindre antal poster och positioner.
Den nya partiledaren kan då, om allt går bra, genomdriva en förnyelse från en position som statsminister efter 2014 års val – eller själv bytas ut om också detta val förloras.