På tisdag sammanträder riksdagens skatteutskott. En majoritet i utskottet kommer då av allt att döma, och mot bättre vetande, slutgiltigt att ställa sig bakom regeringens förslag att utöka Rutavdraget till att även omfatta läxhjälp. Förslaget har stöd av allianspartierna och Sverigedemokraterna. Även utbildningsutskottet har intagit samma ståndpunkt.
Det är anmärkningsvärt att vad som ser ut som ett rent beställningsjobb från starka intressegrupper först har godkänts av regeringen och därefter av riksdagsutskotten. För vad som beskrivs som ett rutavdrag för läxhjälp är ju i praktiken en riktad skattesubvention till de föräldrar som har resurser nog att ge sina barn privatundervisning efter skoldagens slut.
Hur kan Folkpartiet ha släppt fram ett förslag som går på tvärs med de idéer som är grunden i partiets utbildningspolitik, att skolan ska ha en så stark ställning att föräldrarnas bakgrund och ekonomiska ställning inte påverkar möjligheten att uppnå goda studieresultat? Symboliken är tydlig: i stället för att fortsätta skapa en skola för alla, väljer man att gå vidare med ett skatteavdrag för vissa.
Det är ett lika stort mysterium hur samma Folkpartis utskottsledamöter kan ställa upp på finansdepartementets dimridåer om att det bara handlar om en odramatisk skatteteknisk förändring för att minska gränsdragningsproblem?
Regeringens redan svaga argumentation blir inte starkare av att den i princip underkänns av Skatteverket. Den nuvarande principen gällande rutavdrag är att dessa bara kan ges till tjänster som hushållen skulle kunna genomföra själva. Därför kan man inte få rutavdrag för att beskära fruktträd, det anses kräva specialistkompetens, men däremot för att få häcken klippt.
- De nya reglerna innebär att man kan anlita en person med specialistkompetens, säger Mikael Sindahl, rättslig expert på Skatteverket, till Riksdag & Departement. Det är ett avsteg från grundprinciperna som har gällt för rut-tjänster.
Även Skolverket och de två lärarfacken underkänner förslaget. De nya möjligheterna till skattereduktion kan förbättra läget för vissa elever, men inte för alla. Det är det stora problemet. Och under tiden är utbildningsminister Jan Björklund (FP) förvånansvärt tyst. Han brukar säga att klassresan börjar i klassrummet. Hur kan han stillatigande se på när klasskillnaden nu ska konserveras i vardagsrummen?