Publicerad: 2007-05-10 00:01, senaste uppdaterad: 2010-03-14 22:03
Jag protesterar!
Ingen får uttala sig i mitt namn utan att jag är tillfrågad. Det gör Sverigedemokraterna.
"Vi säger vad du tänker" lyder en av deras avskyvärda slogans. I denna uslaste av alla dumma politiska paroller skönjer jag en inverterad, försåtlig totalitarism. Om man vänder på frasen blir det nämligen "du tänker vad vi säger". Underförstått: "Du bör tänka som vi säger."
Sverigedemokraterna har i själva verket inte en aning om vad du och jag tänker. Jag skulle däremot gärna vilja veta vad de egentligen säger - när de stängt dörren för offentligheten.
Nu försöker de i stället kapa våra fria tankar för att kunna inbilla sig något som kan ge dem vatten på kvarn, när de predikar sin fientlighet inför "mångkultur" och invandring. Det är lågt, insinuant och fräckt.
Nu ska jag berätta vad jag tänker. Jag tänker att kultur är något väldigt överskattat. Och då menar jag inte kultur i meningen musik, litteratur, teater och bild- konst. Sådant förenar ju oss människor på jorden och lär oss att vi, oavsett nationalitet, kön eller tidevarv, har fascinerande mycket gemensamt och är trösterikt lika innerst inne.
Nej, jag menar kultur i den "etniska" meningen. Kultur när den dyker upp i ord som "mångkultur". När människor finner varandra har det inte ett skvatt att göra med om de är från samma världsdel, har samma hudfärg, religion eller språk. Har man vänner i olika länder blir det uppenbart att etnicitet samt religiös eller nationell tillhörighet är en chimär som "kulturskillnad". Jag konstaterar också att det finns massor av svenskar som jag inte känner någon värdegemenskap med alls. (Till exempel Sverigedemokrater. Jag behöver förstås inte ens ta till sådana extrema exempel.) Människor från samma land kan sannerligen vara främlingar inför varandra.
Jag talade en gång om begreppet "mångkultur" med framlidna professorn i etnologi vid Uppsala universitet, Anna-Birgitta Rooth. Hon tyckte inte om detta "modeord", som får oss att se det materiella, det som syns på ytan. På det viset är "mångkultur" ett begrepp som snarare skiljer människor åt.
Sagan, däremot, förenar människorna på ett djupare plan.
Professor Rooth forskade om myter, sagor och sägner bland folk i Europa, Asien och Nordamerika. Bland annat kartlade hon ett tusental askungesagor från hela världen. Sagorna visar oss att Europa och Asien, "Eurasien", har en tydlig, uråldrig och stark kulturgemenskap.
"Sagan handlar om vanliga, allmänna känslor, sådant som förenar alla människor," sade hon.
Och då är vi tillbaka till det där som förenar oss i konsten. Det universella.
Våra "svenska" rötter har många och långa trådar. Till exempel "Fädernas kyrka", som Sverigedemokraterna i något slags nattstånden nationalistisk nostalgi säger sig vilja återupprätta, bygger på händelser i Mellanöstern för ett par tusen år sedan. Berättelser som sedan utvecklats i grekisk och romersk kontext.
Ta fram Sverigedemokraternas partiprogram. Läs innantill och mellan raderna. Ta reda på vad de säger på sin kammare, när de inte formulerar sig välkammat i tv eller står söndagsekiperade på torget.
Säger de vad du tänker? Om inte: protestera!