Publicerad: 2008-04-03 00:01, senaste uppdaterad: 2010-02-24 21:02
Fyrisån måste just nu vara ett av Sveriges hetaste vattendrag. Den sjöutsikt som erbjuds i Sveriges fjärde största stad är nämligen denna gamla vattenled, forntidens "E 4", i dag rätt grumlig och dränerad, men en gång mäktigt forsande genom Upplands bruk och kvarnar, svämmande över Uppsalas vårliga bräddar.
Byggföretagens lockrop ekar därför enstavigt: Å! Å! Å! Man har förstått att många kan vilja bo å-nära och med å-sikt. Årummet har ju de senaste decennierna blivit stadens vilsamma vardagsrum, och planer finns på ytterligare försköning både norr- och söderut.
När jag studerade i Uppsala i slutet av 70-talet hyrde jag en tvåa på Svartbäcksgatan med fönster mot ån. Jag minns hur vattnet utanför spred ro i själen och gav oväntade naturupplevelser i form av rara fåglar som vattenrall och strömstare. Mitt i stan!
Därför förundrar jag mig över att man först nu verkar ha fattat hur denna värdefulla åder ska förvaltas. För vad finner man längs Fyris? Bortom nybyggena med namn som Fyrisvallen, Fyris äng och Fyris strand finner vi en rad företag, alldeles vid ån. Tar vi oss nedströms hamnar vi snart, längs Östra Ågatans södra delar, vid ett statligt verk (Livsmedelsverket), ett kontorskomplex, en jättesilo (!), en brädgård och så småningom vid de bistra resterna av en gigantisk reningsverksprocess... Allt med bästa tänkbara vattenkontakt. Naturnära. Grönt. Som skulle kunna vara så skönt.
Man kan inte undgå att se Uppsalas kanske mest attraktiva bostäder i andanom: höga hus som sträcker sig ned mot Kungsängen, med näktergalar, kungsängsliljor och gamla ångbåtar som närmsta grannar. Industristaden är egentligen ett konstigt namn. Industrier, myndigheter och kontor borde i stället maka på sig när det är trångt om saligheten och alla skriker efter vatten.
I denna dröm finns också fler hus. På Kvangärdet varvas hyres- och bostadsrätter med minst fyra våningar. Fler får gångavstånd till city och Resecentrum.
Och mackdöden till trots: Svartbäcksgatan tillhör inte längre de stora allfarvägarna. Mellan Råbyleden och Gamla Uppsalagatan torde det därför vara mer efterfrågan på bostäder än på bensin. Där placerar fantasin polishusets grannar i ultramoderna komplex.
Drömma kan man alltid. Men nog borde man kunna bygga både grönt och hyperintressant i Uppsala. Bara man inte exploaterar staden hals över huvud. Alla kan inte bo vid vatten, men alla behöver grönska invid knuten.