Publicerad: 2011-07-01 00:00
Det är lite synd, för rapportens grundidé är inte så dum: Den vill ta reda på hur det kommer sig att svenskar kommer ut så sent på arbetsmarknaden jämfört med andra länder. Ska man tro Svenskt Näringsliv så är orsaken bland annat att svenska studenter ströläser småkurser i väntan på att komma in på rätt universitetsprogram, eller pluggar i väntan på att få ett jobb. Under år 2008 var det, exempelvis, fler ungdomar som studerade i brist på arbete än det var som deltog i offentliga arbetsmarknadsåtgärder.
För den som hoppas på arbete efter examen är en del utbildningar dessutom värre än andra. Civilingenjörer tycks knappt kunna värja sig mot alla jobberbjudanden, men för humanister och konststuderande är det bara tre fjärdedelar som fått ett jobb i genren ännu fem år efter examen. Det är i och för sig ingen nyhet för den som någon gång besökt www.arbetsformedlingen.se: undersök gärna själv hur många teatervetare, arkeologer, genusforskare, filosofer och konstnärer som efterfrågas på Platsbanken en vanlig dag.
Frågan är dock om det verkligen är den här typen av uppmärksamhet som Svenskt Näringsliv borde jaga efter. Här har de pekat ut verkliga problem - att studier missbrukas för att fylla hålen i en trasig arbetsmarknad och att humanioraprogrammen sällan ger jobb. Men den intressanta lägesbeskrivningen överskuggas av att lösningen i slutändan bara visar sig vara ett teknokratiskt trixande med bidragssystemen för att påverka det fria studievalet.
Att de dessutom passar på att bekräfta varenda florerande fördom om näringslivets snäva fixering vid kronor och ören gör inte saken bättre. För, det är väl hyggligt att Svenskt Näringsliv oroar sig över min ”livslön”, men i slutändan är det ändå jag själv som bäst vet om jag skulle må bättre av några kurser i litteraturvetenskap eller en tusenlapp extra i månaden inför pensionen.