Publicerad: 2009-05-30 00:01, senaste uppdaterad: 2010-04-14 14:04
På anslagstavlan ovanför Niklavs Lapukins arbetsplats på UNT sitter sedan åtskilliga år ett fotografi av Niklavs själv, taget på KGB:s högkvarter i Riga kort efter Lettlands befrielse från Sovjetmakten. Fototillfället var säkerligen ett av Niklavs stoltaste ögonblick i livet.
Niklavs Lapukins föddes i Sverige 1945, kort efter att föräldrarna kommit hit med en flyktingbåt från Lettland i andra världskrigets slutskede. Hans mamma sade en gång att det nog var för att hon väntade Niklavs som de fick plats på båten. Niklavs engagemang för Lettland och tro på att hemlandet skulle återfå sin frihet var en självklar del av hans personlighet.
Jag blev god vän med Niklavs genom Folkpartiets ungdomsförbund i början av 1970-talet. Sedan har vi skuggat vandra genom åren. Jag jobbade en sommar på Handelstidningen i Göteborg, Niklavs på GT i samma hus. Vi befann oss var sin period på Expressen. När frihetsrörelserna i Östeuropa började växa fram skrev vi båda i antologin Mänskliga rättigheter i öst. Till UNT kom Niklavs 1982, ungefär samtidigt som jag själv blev fast anställd.
När jag som riksdagsledamot reste i Baltikum under frigörelseprocessen var Niklavs med och öppnade kontaktvägar i Lettland. En period var han ordförande i den lettiska Folkfrontens svenska avdelning och belönades i sinom tid med en av den lettiska republikens finaste utmärkelser.
Niklavs hade, som en ledarskribent måste ha, många tydliga uppfattningar i inrikespolitiska stridsfrågor. Men de frågor som verkligen engagerade honom handlade om mer grundläggande saker: avskyn för diktatur, ofrihet och fördomar.
Niklavs sätt att skriva om frigörelsen i Baltikum och Östeuropa saknade i kunskaper, kvalitet och perspektiv motsvarigheter i svensk press och bidrog naturligtvis till UNT:s ställning som en av landets ledande tidningar på den politiska opinionsbildningens område. De insikter och slutsatser han formulerade har redan uppmärksammats av forskningen om svensk säkerhetspolitik i förhållande till Sovjetunionen. Historikern Kent Zetterberg har i en intervju sagt att Upsala Nya Tidning då var den enda svenska tidning som tänkte klart - och syftade på ledare av Niklavs Lapukins.
Engagemanget var konsekvent. Två av hans allra sista bidrag på UNT:s ledarsida och ledarlogg handlade om hur antisemitism gjorts rumsren i förment intellektuella kretsar och om de grumliga föreställningar som styrde motståndet mot Pride-paraderna i Lettland och i andra europeiska länder. Han hade ett starkt engagemang för små människor som misshandlas av fyrkantiga byråkratier och visste med sin kunskap om systemen i öst att frihet och social, rättvisa inte är motsatser utan i sista hand alltid betingar varandra.
Det han skrev blev så mycket mer effektfullt genom att han också var en slagkraftig stilist med en rejäl dos humor i formuleringarna. Ett blogginlägg om vindkraften i onsdags kunde han börja så här "Ett vindkraftverk förutsätter, som namnet i hög grad antyder, vind och inte vilken vind som helst utan tillräcklig vind."
Hos Niklavs förenades genuint liberala värderingar med personlig anspråkslöshet, djup lojalitet mot vänner och arbetskamrater och en lätthet i sättet som gjorde att han skapade trivsel omkring sig vart han än kom.
Hade han varit politiker så hade han kallats för folklig, med sitt intensiva fotbollsintresse, sin förmåga till obetalbara formuleringar och sitt säkra sätt att punktera det pretentiösa. Han kunde ha blivit en framstående stå uppkomiker - de som hörde honom imitera t ex en fiktiv debatt mellan Tage Erlander och någon valfri borgerlig politiker flämtade snart av skratt. På UNT:s julgransplundringar hade han, medan hans barn var små, den stående rollen som den roliga farbrorn som trollkarlen hittade pengar i skägget på.
Niklavs hade med goda skäl kunnat minska sin arbetsinsats i god tid före den förestående 65-årsdagen, men han avvisade alltid tanken nästan harmset. Han älskade journalistyrket, sin arbetsplats och gemenskapen med oss andra på redaktionen. Den nya bloggtekniken tog han till sig med sprudlande entusiasm. När hjärtinfarkten satte in var han bland vänner. Vi tänker på hans fru och två döttrar och på släkt och vänner i Sverige och Lettland. Tomrummet efter honom är stort.
Av: Håkan Holmberg Politisk chefredaktör