Publicerad: 2006-11-19 00:00, senaste uppdaterad: 2010-03-03 15:03
Ska tryckfrihetsförordningen avskaffas? Det tycker, i tre olika varianter, justitierådet Göran Regner som haft regeringens - den förras - uppdrag att utreda grundlagsskyddet för det fria ordet.
Det betyder naturligtvis inte att Göran Regner vill avskaffa tryckfriheten. Förmodligen vill han ha lika starkt skydd för den som vi har i dag. Men hans tre förslag innebär inte desto mindre att skyddet för tryckfriheten riskerar att
försvagas.
Förslag nummer ett är en gammal favorit i repris. Flera utredningar har genom åren diskuterat tanken att slå samman Tryckfrihetsförordningen (TF) och Yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) till en gemensam grundlag. Men tanken har hittills varje gång avvisats.
Regner tar alltså upp den igen och poängterar att den sammanslagna nya grundlagen ska ha i stort sett det innehåll som TF och YGL har i dag. Förändringarna skulle alltså, tror han, bli relativt små.
Om Sverige skulle införa yttrande- och tryckfrihet i dag, så skulle kanske denna modell framstå som naturlig. Men det finns för den skull ingen anledning att beklaga den historiska utveckling som redan 1766 gav Sverige ett unikt skydd för tryckta medier och som i modern tid (1991) har lett till att motsvarande skydd införts för medier av annat slag i en ny grundlag som är utformad med Tryckfrihetsförordningen som modell.
De olika massmedier som skulle skyddas i en ny sammanslagen grundlag är av inbördes mycket skiftande karaktär. Krav på censur och förbud för olika typer av framställningar ställs ganska ofta när det gäller nya, mer eller mindre elektroniska, medier - men ytterst sällan när det gäller pressen. Film, skivor etc har helt enkelt inte den centrala betydelse för opinionsbildningen i en demokrati som det tryckta ordet har och spärrarna mot att föreslå politiska ingripanden är lägre.
Slår man samman TF och YGL så finns en risk för att de lägre spärrar som ibland finns när det gäller andra medier kan "smitta av sig" också när det gäller pressen. Vi riskerar en gradvis spridningseffekt som till sist kan leda till att skyddet för tryckfriheten blir svagare än vad det skulle vara om Tryckfrihetsförordningen fanns kvar som en särskild grundlag. När historien nu råkar ha gett Sverige ett unikt starkt skydd för tryckfriheten, genom en särskild grundlag, så finns ingen anledning att ändra på den saken.
Förslag nummer två innebär att både TF och YGL avskaffas och ersätts av några allmänt hållna formuleringar i Regeringsformen. Så är det i många andra länder och så ville SNS demokratiråd ha det också i Sverige i en rapport för ett par år sedan (
Demokratins grundlag, SNS 2004). Motivet då var att en sammanhållen, kort och koncis grundlag i stället för dagens fyra skulle få starkare folklig förankring och större politisk relevans.
Inte heller detta förslag syftar till att urholka skyddet för yttrande- och tryckfriheten. Men den svenska ordningen med en särskild grundlagsreglering av det fria ordets ställning har poänger som inte bör underskattas. Grundlagen kan ju, till skillnad från vanliga lagar, bara ändras genom en särskild process som ska göra det så svårt som möjligt för en tillfällig majoritet att begränsa medborgarnas frihet eller ändra de politiska spelreglerna.
Det svenska systemet innebär inte bara att tryckfriheten, genom grundlagsregleringen, har en överordnad ställning i förhållande till andra önskemål för samhällsutvecklingen utan också att den har en särställning i förhållande till andra fri- och rättigheter. TF ger till exempel ingen möjlighet att förbjuda kritik av religioner i en tryckt skrift med hänvisning till religionsfriheten. TF stadgar också om ett antal principer - särskild processordning, ensamansvar, meddelarfrihet, offentlighetsprincip, förbud mot förhandscensur och förbud för andra än enskilda personer att föra förtalsmål mot en tidning - som stöder varandra och ger ett sammanhängande skydd för det fria ordet som i ett kritiskt läge kan visa sig vara ovärderligt. Allt detta försvinner om TF och YGL ersätts av en allmän skrivning i Regeringsformen. Vad som mer exakt ska gälla kommer då att regleras av vanlig lag och av domstols-praxis, vilket givetvis innebär en betydande risk för en urholkning av det fria ordets ställning i förhållande till läget i dag.
Regners tredje förslag innebär att den tilltänkta nya Regeringsformen får ett särskilt kapitel om yttrande- och tryckfriheten, och därtill ett kapitel om offentlighetsprincipen. Skyddet för ordets frihet blir tydligare än med förslag nummer två, men inte lika tydligt som i dag och dessutom upphävs ordningen med en särskild grundlag för tryckfriheten. Inte heller detta "mittemellanförslag" känns lockande.
Ingen har kunnat visa på något problem med den nuvarande ordningen som skulle vara så väsentligt att förändringar av det slag som Regner skisserar skulle behövas. Justitieminister Beatrice Ask kan med gott samvete lägga hans förslag åt sidan.
Håkan Holmberg | Politisk chefredaktör