Under Löfvens ledning har Socialdemokraterna ökat sitt opinionsstöd med 10-12 procentenheter. Enligt professorn i statsvetenskap Henrik Oscarsson, har inget parti tidigare haft en sådan stor förskjutning i sitt väljarstöd i någon riktning under så kort tid. Även om det är lång tid kvar till nästa val ska inte vikten av dessa siffror underskattas. Socialdemokratin fungerar bäst då det går bra för den. Det är först då man inom partiet kan sopa falangstriderna under mattan och åtminstone utåt visa upp en enad front.
Att de interna stridigheterna upphör är också en grundläggande förutsättning för att Löfven ska kunna lyckas med det som hans företrädare Mona Sahlin och Håkan Juholt misslyckades med – förnyelsen av partiets politik. Nyligen förklarade Löfven att politiken kommer att utvecklas successivt och förankras ute i rörelsen. Med andra ord kan inte väljarna förvänta sig några stora reformer inom kort. Frågan är om det rätt metod.
Väljarna vill se en tydlig förändring och de är inte villiga att vänta hur länge som helst. I synnerhet inte då det här är tredje gången på några år som de blivit utlovade en ny och vassare politik. Än lever hoppet att Löfven ska infria förväntningarna, men enligt de senaste opinionsmätningarna börjar stödet för honom att plana ut. Det var visserligen bara att vänta. En ny partiledares smekmånad med väljarna brukar vara i drygt 100 dagar innan vardagen tar vid.
Det är ingen lång tid om man som Löfven ska ställa om sig från rollen som fackföreningsledare till partiledare och ändra sitt sätt att tänka och agera på flera avgörande områden.
Men tiden för omställning är i stort sett över. Det inser också Löfven, som i en i en intervju i Göteborgs-Posten i slutet av april konstaterade att det nu ”ska bli kul att komma igång”. De senaste veckorna har också varit något av ett elddop för Löfven och kraven kommer inte att minska framöver. I förra veckan krävde, enligt Dagens Samhälle, exempelvis Kommunal under ett seminarium att partiet skulle börja föra ”en riktigt offensiv och aktiv oppositionspolitik”, eftersom man inte har tid att vänta på att partiet ska kunna infria alla förhoppningar om bland annat förbättringar i trygghetssystemen, a-kassan och sjukförsäkring, en utbyggd äldrevård och satsningar på järnvägen vid ett eventuellt maktskifte 2014. Kommunal var inte de enda som ställde krav, flera ville ha besked om när de skarpa förslagen ska börja presenteras. Löfven ville inte besvara frågan utan hänvisade till regeringen. ”Ställ frågan till den sittande regeringen. Det är regeringen som styr landet. Flytta inte över ansvaret till oppositionen. Det är inte vi som styr landet just nu”
Men förr eller senare måste han presentera alternativen. Frågan är bara när. Hittills har Löfven visat sig vara en mycket försiktig general. Han håller sig till de områden han behärskar som jobb- och näringslivspolitiken. Det är klokt tänkt. Om Socialdemokraterna ska vinna tillbaka regeringsmakten måste man först och främst återta initiativet i jobbpolitiken. Men det räcker naturligtvis inte enbart att tala om jobben. Socialdemokraterna måste återta initiativet på fler områden – inte minst utbildningspolitiken. Förändringsarbetet pågår och politiken anpassas uppenbarligen till att tilltala den stora men lättrörliga gruppen av mittenväljare. Den socialdemokratiska politiken kommer, om Löfven och Magdalena Andersson får bestämma, att likna alliansregeringens politik på flera avgörande områden.
Det är 853 dagar till nästa val. Mycket kan hända innan dess. Socialdemokratin har under ett par månader gynnats av flera faktorer. Man har vunnit på att Löfven varit Juholts raka motsats samtidigt som alliansregeringen skakats av externa såväl som interna kriser. Det är faktorer man inte kan räkna med fram till nästa val.
Men förutsatt att Löfven faktiskt lyckas att förändra politiken blir troligen den avgörande faktorn vid valurnorna vilken duo som väljarna anser vara mest regeringsduglig – Reinfeldt/Borg eller Löfven/Andersson. Utgången av valet 2014 är långt från given.