Publicerad: 2011-08-14 00:00
Det finns exempel på sådan tillväxt – den sovjetiska planekonomin gav inte utrymme för produktutveckling eller tävlan mellan företagen om att använda resurserna bättre och följaktligen kunde tillväxt bara uppnås genom allt större slitage på människor och miljö. Vissa resurser tog också bokstavligen slut – Aralsjön är näst intill försvunnen eftersom ingen mekansim fanns som kunde hejda överanvändningen av vatten från de centralasiatiska floderna.
Men det typiska i moderna ekonomier är snarare att tillväxt uppstår av rakt motsatt skäl, som ett resultat av att kunskapen växer, att vi lär oss att använda olika resurser bättre och alltså kan få ut mer av dem. Fattigdom och låg teknologisk nivå intensifierar trycket på miljön – på många håll måste alltjämt allt som kan brinna samlas in för att människor ska kunna laga mat och få värme för natten. För att minska trycket behövs en teknologisk utveckling som ger bättre produktionsmetoder och mindre slöseri. Ett tänkvärt exempel är kakelugnen – ny teknik ledde till mycket större nytta i form av uppvärmning trots att uttaget av bränsle inte ökade. Många anser att kakelugnen räddade Sveriges skogar från att huggas ned för några århundraden sedan.
Tio famnar ved blev inte mer för att kakelugnar kom i allmänt bruk. Men de tio famnarna räckte till mycket mer tack vare ny teknik och skogen fick en chans att återhämta sig. Hade vi haft moderna beräkningsmetoder på 1700-talet så hade vi kunnat registrera resultatet som ekonomisk tillväxt.
Det enda sätt som finns att stoppa den ekonomiska tillväxten är därför att förbjuda alla typer av forskning, alla nya uppfinningar och all etablering av nya företag som kan använda nya metoder eller producera nya produkter som är mindre resursslukande än de gamla. Sådana ekonomiska system finns – i dagens värld mest påtagligt i Nordkorea. Annars är snarare det vanliga att utvecklingen hämmas av låg utbildning, traditionella maktförhållanden, svag ställning för kvinnorna och andra faktorer som inte är medvetet skapade av någon totalitär regim.
Att stoppa tillväxten är därför inte heller önskvärt. Vill vi uppnå det ideal som brukar kallas hållbar utveckling så är ekonomisk tillväxt en förutsättning – annars kommer ohållbara produktionsmetoder att bestå. Ett väsentligt bidrag till detta är att ge fattiga människor möjlighet att sälja sina produkter på lokala marknader, få ett litet överskott och återinvestera det i ny produktion eller bättre teknik - på det sätt som mikrolån i dag möjliggör i många länder.
Tillväxten i sig är inte problemet. Men missriktade incitament, dåliga styrmedel, otillräckliga kunskaper och nonchalans inför andra människors livsvillkor kan vara stora problem. Det lär inte bli någon mätbar tillväxt någonstans av att gifter, uttjänta datorer och annat från den rika världen dumpas på ofantliga soptippar i fattiga länder – även om regeringar, myndigheter eller företag där kanske får betalt för att upplåta mark för ändamålet.
Men ibland är mytbildningen omvänd. Alltför ofta hör man påståenden att tillväxt i sig är tillräckligt, att tillväxt långsiktigt löser alla typer av mänskliga problem eller att tillväxt uppstår automatiskt. Tillväxt ger oss möjlighet att minska barnadödligheten, öka livslängden och förbättra folkhälsan, men den uppstår bara när förutsättningar och regelverk tillåter det. Och den måste sättas in i ett förändringsperspektiv där också andra faktorer än de strikt ekonomiska – som mänskliga rättigheter, kvinnans ställning, barns livsvillkor, ren luft och rent vatten – ingår.