Publicerad: 2011-03-17 00:00
Ett land som befinner sig i medialt mörker är Iran, samtidigt som en våg av avrättningar pågår där. Tusentals människor väntar i fängelserna på att hängas i lyftkranar. I slutet på januari rapporterade Amnesty International om 71 avrättningar sedan årsskiftet! Det handlar bl a om politiska fångar, dömda för sådant som ”fiendskap mot Gud”.
Irans president Ahmadinejad hann knappt hylla egyptiernas revolution mot Mubarak, innan han började slå ned revolter mot sig själv. Att även den iranska oppositionen hyllade egyptiernas mod ingav tydligen mer fruktan än förtroende, för när iranier i 36 städer demonstrerade i februari, organiserade av den oppositionella Gröna rörelsen, slogs de brutalt ned. De båda oppositionsledarna och presidentkandidaterna 2009 Mehdi Karroubi och Mir Hossein Mousavi försvann spårlöst, liksom många aktivister.
Förutom massiva polisinsatser använder regimen hungriga barn från landet, som belönas med oxfilékebab efter att ha pucklat på demonstranter. Fattiga bybor ställer på samma villkor upp och ”manifesterar” till stöd för den livrädda regimen, som är väl medveten om förlusten i legitimitet vid de massiva folkliga resningarna.
Fruktansvärda rapporter om situationen i fängelserna sipprar ut. I fjol rapporterade Amnesty att över 5 000 människor gripits efter valet 2009 – politiker, journalister, studenter, advokater, människorättsaktivister m fl. Tortyr, våldtäkter och skenavrättningar är vanligt förekommande. Många dör i fängelsena.
Det är förbluffande tyst om Iran. Men på nätet bubblar det. Persiskan är ett av de största bloggspråken. Om revolutionen i Egypten var tv:s (läs al Jaziras) triumf över diktaturen, så är de sociala medierna den iranska oppositionens murbräcka. Det lär finnas 60 000 bloggare i den iranska bloggosfären. Inför demonstrationerna i februari samlade en Facebookgrupp 50 000 personer. Följden är att den iranska regimen håller sig med ett av världens mest omfattande system för nätcensur.
Men just nu får de hjälp av tragedin i Japan. Och visst vill vi ta del av den. Det hindrar dock inte att vi ger skräckväldet i Iran vår uppmärksamhet.
Av: Maria Ripenberg, ledarskribent