Publicerad: 2009-10-29 00:01, senaste uppdaterad: 2010-03-26 16:03
Hur länge är det möjligt att stirra den dystraste av dyster statistik i vitögat och ändå ingenting se? Numera dyker den frågan upp i mitt huvud varje gång jag hör arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin eller den samlade fackföreningsrörelsen sjunga den svenska arbetsrättens lov. Hur kan de inte se vad reglerna betyder för arbetsmarknaden i allmänhet och ungdomsarbetslösheten i synnerhet?
Jo förstås, med deras logik är den skyhöga ungdomsarbetslösheten antingen inte anställningstrygghetens fel eller så är den hur som helst inte så hög som statistiken visar. Senast var det en rad fackförbund som hävdade att arbetslösheten bland ungdomar inte hade det minsta med turordningsreglerna att göra eftersom de flesta ungdomar gick direkt från skolan ut i arbetslöshet.
Men det är precis det som är problemet, att de aldrig släpps in på arbetsmarknaden. Om det är någonting som en stelbent arbetsrätt gör är det att minska rörligheten på arbetsmarknaden och hålla dem med svagast ställning utanför.
Det finns dock motbilder. Svenskt Näringsliv har nyligen gått igenom regelivrarnas främsta argument. Med statistik från SCB och EU:s Eurostat konstateras att turordningsreglerna visst spelar roll och att anställda känner sig tryggare i länder med mindre omfattande lagstiftning.
Inte för att jag tror att Littorin och LO kommer att ändra sig, men det borde de. Deras hållning är inte bara oansvarig mot dem som mot sin vilja hålls utanför arbetsmarknaden, den stämmer inte heller överens med verkligheten.