Publicerad: 2007-03-18 00:00, senaste uppdaterad: 2010-03-04 01:03
Fyra år efter angreppet mot Irak står det klart för nästan alla att kriget har haft en katastrofal effekt för USA:s internationella ställning och att inga av de proklamerade krigsmålen, bortsett från att störta Saddam Hussein, har uppnåtts. Bristerna i analys och planering gick att se redan månaderna före angreppet och några påpekades också på denna ledarsida.
I USA utgick många som borde ha varit mer skeptiska från att presidenten hade bättre information och en genomtänkt plan för hur den militära segern skulle förvaltas. En av dem var Peter Beinart, "editor-at-large" på The New Republic, och en av USA:s mest respekterade politiska analytiker. Beinart har tänkt om och dessutom försökt förstå på vilket sätt George W Bush och dagens ledande republikaner avviker från den utrikespolitiska linje han själv anser att USA bör följa.
Resultatet, boken
The Good Fight med undertiteln
Why Liberals - and Only Liberals - Can win the War on Terror and Make America Great Again (Harper Collins 2006), är mycket mer än
bara en uppgörelse med egna misstag. Den är också en historik över det demokratiska partiets utveckling under efterkrigstiden och samtidigt en helt förödande uppgörelse med de föreställningar om USA:s roll i världen som Bush m fl förde med sig in i Vita huset.
Beinart hör inte till dem som tycker att USA ska ligga lågt när landet konfronteras med hot från totalitära regimer eller rörelser. En sådan riktning fanns inom det demokratiska partiet kort efter krigsslutet, representerad av Roosevelts vicepresident Henry Wallace. Det var sällan fråga om ren pacifism och ännu mer sällan om någon sympati för kommunismen - snarare var det fråga om en luftig idealism som både ledde till naivitet i fråga om Sovjetunionen och till uppfattningen att USA inte fick smutsa ned sig genom att delta i aktioner som inte var till 100 procent moraliskt fläckfria.
Men utvecklingen i Europa, med Pragkuppen 1948 som definitiv vattendelare, ledde snabbt majoriteten inom partiet med politiker som Hubert Humphrey, Harry Truman och John F Kennedy och intellektuella som Reinhold Niebuhr och den nyligen avlidne Arthur M Schlesinger Jr, till rakt motsatt hållning. Den "Cold War Liberalism" som dessa stod för kunde dessutom koppla samman en utrikespolitisk och en inrikespolitisk agenda på ett sätt som Beinart vill se som en inspiration också för dagens demokratiska parti.
Den första huvudpunkten för "kallakrigsliberalismens" utrikespolitik var att hålla tillbaka fortsatt sovjetisk expansion. Den institutionella formen för detta var Nato och den mer eller mindre uttalade förutsättningen var tålamod - målet, att göra världen säkrare för demokratin, skulle inte kunna nås med några snabba militärexpeditioner.
Den andra huvudpunkten var utveckling och återuppbyggande, som fick sin institutionella form i Mar-shallplanen för Europa och senare i utvecklingssatsningar i tredje världen. Den tredje var återhållsamhet och samarbete med andra.
Detta program kopplades samman med den amerikanska inrikespolitiken. Bristerna i det amerikanska samhället - inte minst i rasfrågan - underminerade USA:s moraliska auktoritet. Men att utveckla den amerikanska demokratin och utvidga alla medborgares livschanser var också nyckeln till att frigöra USA:s egna resurser. Demokratins avgörande fördel jämfört med de totalitära systemen var dess förmåga att möta utmaningar på hemmaplan utan tvång.
På detta sätt kunde för några decennier en socialreformistisk liberalism kopplas samman med en aktiv utrikespolitik. USA skulle inte engagera sig internationellt för att landet ansågs ha löst sina egna grundläggande problem utan tvärtom för att kampen för demokrati, individuell frihet och lika möjligheter i världen hängde samman med kampen för samma värden i USA, t ex i form av 60-talets Medborgarrättsrörelse.
Den konservativa rörelse som samtidigt försökte definiera sin roll i det kalla krigets verklighet hade en helt annan inställning. För de nya ideologiskt engagerade konservativa, män som John Foster Dulles, Barry Goldwater och James Burnham, handlade allt om absolut moralisk klarhet. Det amerikanska systemet var överlägset och USA hade därför rätt att diktera för omvärlden hur den skulle lösa sina problem. FN sågs med misstro, USA:s europeiska allierade likaså. Utvecklingshjälp var dyrt och skulle bidra till kommunismens spridning.
Beinart skriver det inte, men det är lätt att uppfatta denna moraliska egenrättfärdighet som en parallell till den amerikanska radikala vänsterns moraliska absolutism - om än med ett helt annat resultat. Liberalerna, skrev Schlesinger i stridsskriften
The Vital Centre (1949
), måste förstå att de hade motståndare både till höger och till vänster.
Att George W Bush är arvtagare till denna konservativa moraliska absolutism är lätt att se. Men USA:s moderna historia erbjuder också andra alternativ.
Håkan Holmberg Politisk chefredaktör