Publicerad: 2007-10-11 00:01, senaste uppdaterad: 2010-02-24 17:02
Leonid Brezjnev, Sovjetunionens ledare under tjugo år och symbolen för ett omöjligt och omoraliskt politiskt och ekonomiskt system såg påfallande bra ut som ung. Han klädde i uniform, rörde sig behagfullt och kvinnorna vände sig om när han gick förbi.
Likheterna mellan Leonid Brezjnev och Ernesto Guevara, mera känd som Che, är fler än så. Ingen av dem var demokrat, ingen kunde kallas för en frihetlig socialist, båda var fixerade vid statlig centralplanering av det ekonomiska livet och båda såg opposition som ett problem som bäst behandlades med avrättning, tortyr eller långvariga fängelsestraff.
Men Che Guevara dog - mördades - ung i en tid när Lenin och Stalin fortfarande hade dragningskraft på en del intellektuella i väst. Hade han överlevt och kommit tillbaka till Kuba hade han i dag hört till de åldrade herrar som förtvivlat försöker förhindra att Kuba genomgår samma frigörelse som det gamla Östeuropa. I stället blir han nu föremål för en närmast religiös idoldyrkan med ursprung till lika delar i Hollywood och i resterna av 60- och 70-talets avgrundsvänster.
Om någonting bekräftar uppfattningen att ytan i vår tid kommit att betyda mer än innehållet så är det kulten av Che Guevara. Ännu för tio år sedan var mytbildningen ganska måttlig. I år svämmar den över alla breddar. Allra värst är det kanske när myten blir utgångspunkt också för förment sakliga artiklar i seriösa nyhetstidningar - som i Dagens Nyheter i tisdags, en text som fullt ut var jämförbar med SVT:s helkvällshyllning till Fidel Castro för ett år sedan.
Men verkligheten är ändå att Ernesto Guevara var den sannolikt mest dogmatiska av den kubanska revolutionens ledare. Medan andra hoppades på demokrati och sociala reformer vann Guevara, som beundrade både Stalin och Sovjetunionen, över Fidel Castro till en entydigt planekonomisk och odemokratisk linje.
Näringsliv och jordbruk tvingades in i en rigid planekonomi med Guevara själv som riksbankschef och senare industriminister och därmed i praktiken Kubas främste företagsledare. Arbetslivet utsattes för en "militarisering" med uttalade förväntningar om gratis arbete för staten - Guevaras troligen enda ideologiska nyskapelse som marxist-leninistisk tänkare. Det var på hans initiativ som den nya regimen upprättade arbetsläger där oppositionella bönder, kritiska arbetare, fackföreningsledare, socialdemokrater, syndikalister, homosexuella och andra placerades.
Att Guevara senare lämnade Kuba förklaras av många bedömare som ett resultat av att han försökte ta över också utrikespolitiken från Castro. Det från början hopplösa företaget i Bolivia passar in i det mönster som uppstod kort efter revolutionen på Kuba och där Castro såg till att andra ledare på olika sätt försvann - också det ett välkänt mönster i alla typer av diktaturer. Stödet från vanligt folk i Bolivia, som vid denna tid faktiskt hade en vald president med stöd från indianbefolkningen, var försumbart - men så var syftet också ett annat, nämligen att skapa ett revolutionärt fotfäste i Guevaras hemland Argentina.
Che Guevara var en leninistisk eller stalinistisk dogmatiker och våldsromantiker utan några ambitioner att skapa ett friare samhälle. En T-shirt med hans bild är allt annat än cool.