Publicerad: 2007-04-01 00:00, senaste uppdaterad: 2010-03-04 01:03
Förväntningarna styr upplevelsen. De som hade velat se en inträngande granskning av Göran Perssons tid som statsminister blev besvikna på SVT.s dokumentär Ordförande Persson. I stället för en journalistisk granskning fick vi se och höra Göran Persson kommentera händelser och personer på ett sätt som gjorde att det var lättare att associera till ordet dokusåpa än till ordet dokumentär.
De som i stället hoppades på ett närgånget personporträtt av Persson och Perssons spontana reaktioner på händelser just när de inträffade kan däremot vara nöjda. Skillnaden mellan Perssons personomdömen rakt in i kameran och Tage Erlanders dagböcker är, som Leif Lewin påpekade på Dagens Nyheters debattsida i fredags, inte stor. Perssons nedlåtande kommentarer om Carl Bildt är inte så väsensskilda från Erlanders omdömen om Bertil Ohlin.
Det går förstås inte att säga att den ena typen av förväntningar på Ordförande Persson är "riktigare" än den andra. Däremot tycker jag fortfarande att det finns ett problem med speglingen av Perssons personomdömen - vare sig det nu beror på klippningen eller på tv-mediets karaktär. Problemet är att politiken reduceras till taktik, tjuvnyp och personangrepp medan sådant som värderingar, målkonflikter och svåra avvägningar sjunker undan.
Persson hade naturligtvis rätt när han påpekade att samma person som man i ett skede skåpar ut i ett annat skede kan framstå som den mest briljanta man stött på. Varken det ena eller andra omdömet är egentligen så spännande - det viktiga är den politiska helheten, vilka problem man försökte lösa, vad som uträttades och vad som misslyckades och varför det gick som det gick.
Att många socialdemokrater är illa berörda av olika inslag i Erik Fichtelius programserie är tydligt. Samtidigt kan seriens bild av Persson ge en sorts flyktväg för partimedlemmar som drar sig för att analysera valnederlaget i mer politiska termer. Allt berodde nog på att Persson var bufflig och upplevdes som förbrukad, partiet i övrigt gjorde säkert inget fel. En formulering i den valanalys som lades fram häromdagen fångar in mycket av denna attityd: "Riksdagsvalet 2006 var inte främst en seger för borgerligheten, utan ett anrop till socialdemokratin."
Ändå innehåller analysen ett antal resonemang om brister i partiets politik. Det handlar om att väljarna inte längre kände tilltro till socialdemokraterna som värnare av den fulla sysselsättningen, om att partiet framstod som alltför "stolt och nöjt" och för litet samhällskritiskt. Till det kommer givetvis att de borgerliga partierna uppträdde enat och att många medelklassväljare - mellanskikt som det heter i socialdemokratisk jargong - lämnade socialdemokratin och röstade borgerligt.
I den citerade formuleringen spökar fortfarande föreställningen om socialdemokraternas moraliska ensamrätt att styra landet. Röstar väljarna borgerligt så är det inte för att den borgerliga politiken är bättre utan för att de vill att socialdemokraterna ska rycka upp sig eller få en bättre ledning.
I analysen förs - med ett diagram som illustration - det välbekanta resonemanget om att borgerliga partier definitionsmässigt vill vända politikens udd mot de minst gynnade i samhället. Med socialdemokratin är det, förstås, tvärtom. Men tankemodellen blir ju inte sann bara för att den illustreras med ett diagram. Vilken socialminister drev igenom handikappreformen? Svar: Bengt Westerberg. När fick vi jämställdhetslagen? Svar: under den borgerliga regeringsperioden 1976 - 82. När infördes folkpensionen? Svar: Under Karl Staaffs liberala regering 1913.
Socialdemokraterna kommer aldrig att fullt ut förstå vare sig detta eller tidigare valnederlag om de utgår från att motståndarna enbart har illasinnade syften och att problemet med de borgerligas satsning på jobb och utanförskap i valet 2006 bara var att det bedrägliga i budskapet inte genomskådades. Ännu tydligare blir bristerna i analysen när man upptäcker den fråga som helt saknas i analysgruppens förklaringar till valnederlaget, nämligen skolan.
Man redovisar visserligen en rad resultat som visar att i synnerhet fp och m hade en växande trovärdighet i skolfrågor medan socialdemokraterna tappade i förtroende. Men man drar inga slutsatser och uppehåller sig i de få ansatserna till resonemang i sak enbart vid friskolorna.
Men det stora felet: att socialdemokraterna genom att tappa bort arbetarrörelsens klassiska mål om kunskap till hela folket svek just de grupper man påstod sig värna om, har gruppen inte upptäckt. Och man ser alltså inte heller att en röst på ett borgerligt parti kunde vara uttryck för ett starkare engagemang för samhällets svaga än vad det gamla regeringspartiet orkade visa upp.
En sådan valanalys är inte till mycket nytta. Och det duger inte heller att gömma sig bakom Perssons ledarstil. Socialdemokraterna måste ifrågasätta sin självbild - och därmed sin bild av motståndarna.
Håkan Holmberg Politisk chefredaktör