I samma ögonblick som det främlingsfientliga missnöjespartiet Ny Demokratis Ian Wachtmeister och Bert Karlsson tar plats i tv-soffan valnatten 1991, reser sig Folkpartiledaren Bengt Westerberg och går ut. Hans kampanj mot duon hade varit hård och skarp. Att vägra sitta ned med dem var konsekvent.
Sedan dess har FP beskyllts för att anamma delar av Ny Demokratis ”flyktingpolitik” (Lena Mellin, Aftonbladet 2005), med förslaget att utländska medborgare som dömts till mer än två års fängelse ska utvisas. FP-förslaget 2002 om språktest föranledde så sent som i går Aftonbladets ledarsida att anklaga FP för ”fiske i grumliga vatten”. Kennet Andersson vill leda i bevis att folkpartister är ”till förväxling lika Sverigedemokrater”, sedan två kandidater på FP-listan i Malmö, Charlie Levin och Bjarne Kragh, i utmärkt sig som icke-representanter för FP:s politik. Levins resonemang går ut på att Sverigedemokraterna är att föredra framför Socialdemokraterna, vilket är en hårresande hållning av någon som kallar sig folkpartist. Kragh säger till Sydsvenskan att han hellre samarbetar med SD än med S.
De gamla FP-förslagen var förvisso onödiga – men alls inte så extrema som framställts. Det handlade ju om ett försök att förbättra integrationen – inte att försvåra invandraring. Noteras bör att partiet dessutom var oenigt i frågan.
Levins och Kraghs utspel lirar i en annan division. De är skadliga för Folkpartiet. De vill liera sig med ett parti som inte vill ta emot invandrare och som endast accepterar Genevekonventionen, som inte ger flyktingstatus på grund av t ex krig. Ett islamofobiskt parti som inte vill integrera utan assimilera. Ett värdekonservativt parti som har grava problem med sin identitetsfixering. Det finns ingen som helst likhet mellan SD:s och FP:s migrationspolitik!
Även om Andersson m fl felaktigt likställer ”flyktingpolitik” med ”integrationspolitik”, finns fog för indignation. Att Allan Widman, ordförande för FP i Malmö, säger blankt nej till samröre med SD är självklart – men inte tillräckligt. Någon högst upp i partiet måste på westerbergskt maner värna det från avvikare och falska reklampelare.
I fjol uteslöt Vänsterpartiet en medlem som skrivit antisemitiska texter på nätet. Motiveringen var att mannens agerande kunde skada partiet. Naturligtvis ska det finnas personligt svängrum inom ett parti – men kliver man utanför partiets syfte och politik är frågan om man ska representera det. Hur tänker Folkpartiet?