Publicerad: 2011-07-03 00:00
Många som kommenterat denna rättegång har samtidigt tagit upp en undersökning från Lunds universitet som visat på kvardröjande föreställningar om kommunismens goda syften. En del har påmint om en undersökning som utfördes av Forum för levande historia 2008, där det framgick att gymnasielärare ofta hade näst intill obefintliga kunskaper om de sovjetiska slavlägren, där miljontals människor gick under.
Många vill fortfarande släta över tidigare politiska förvillelser genom att intala sig att kommunismen var en god idé som förvanskades av dåliga ledare eller att kommunisterna åtminstone stod för solidaritet, något som tydligen skulle ha saknats i de demokratiska välfärdsstaterna i väst.
Men problemet med kommunismen var inte dåliga ledare – i så fall borde väl mönstret av diktatur, censur och tvångsarbete ha brutits åtminstone i något land? Problemet var den alltför absoluta föreställning om det goda som är nödvändig för att människor med berått mod ska beordra mord och deportationer i tron att det är ”historiskt nödvändigt” för att rensa samhället från kvarvarande ”borgerliga” element och bereda vägen till den ”ljusa framtid” som utlovas i kommunismens ideologiska urkunder. Att denna utopi aldrig visade några tecken på att infinna sig spelade mindre roll – tron att man besatt kunskap om vetenskapligt oomtvistliga utvecklingslagar som till sist skulle leda till det utopiska slutmålet var motiv nog för att hålla fast vid makten till varje pris. Historien kunde inte tillåtas att gå bakåt.
Men ”den vetenskapliga socialismen” har inget med riktig vetenskap att göra och utopier och historisk ödestro är motsatsen till seriöst politiskt reformarbete, som alltid måste gå fram stegvis och bygga på öppenhet och fri debatt om olika tänkbara samhällsförändringars syfte och resultat. Demokrater frågar hur människor lever och vill leva – politiska absolutister slår ihjäl dem som av det ena eller andra skälet inte passar in.
Ändå tror antagligen många, kanske också bland de tillfrågade gymnasielärarna, att regimerna i till exempel Sovjetunionen ändå byggde upp någon typ av välfärdssamhällen. Åtminstone i den meningen var väl ändå kommunismen ganska bra?
Men denna tro har inget med verkligheten att göra. I Sovjetunionen rådde arbetsplikt och trygghetssystemen byggde inte på några idéer om en generell välfärd utan utgick från arbetsplatserna. Skatterna var låga (liksom inkomsterna) och syftade aldrig till omfördelning – de som var rika kunde vara det utan att beröras av beskattning eftersom de ändå tillhörde en privilegierad politisk elit. Ingen strävan fanns att utjämna klassklyftor – tvärtom rådde ett institutionaliserat privilegiesystem där varor, tillgång till sjukvård och annat fördelades i fallande skala efter godtyckliga politiska kriterier. Detta system finns beskrivet i boken Nomenklatura av Michail Voslenskij som gavs ut också på svenska av Tidens förlag, åren innan systemet bröt samman.
Solidaritet? Välfärdspolitik? Nej, snarare den logiska konsekvensen av ett system där den politiska centralstyrningen och planekonomin utesluter fria fackföreningar, fria löneförhandlingar, fri debatt, fria val och frihet för människor att välja utbildning, yrke, arbetsplats och bostadsort. När de system för belöning och uppmuntran som finns i öppna samhällen inte existerar så blir Nomenklaturasystemet den logiska konsekvensen.
Välfärdspolitik och solidaritet hör ihop med demokrati, aldrig med kommunism.