Publicerad: 2012-01-11 00:00
En svensk minister är en person som i genomsnitt gått nästan fyra år på universitetet, arbetat utanför politiken i sju år och varit heltidspolitiker i sjutton år. Det låter faktiskt ganska rimligt, till och med bra, för att representera den yttersta politiska makten i Sverige. På torsdagsmötena i Rosenbad finns alltså 240 års erfarenhet som student, lärare, tandläkare, frisör eller polis (för att ta några exempel) att tillgå när besluten fattas.
När kommundelsreformen genomfördes i Uppsala på 1980-talet fick 14 lokala nämnder ansvar för skattebetalarnas pengar som skulle gå till vård, skola och omsorg. Inte sällan gick man direkt från sitt jobb till svåra beslut i spåren av den dåvarande ekonomiska krisen. Oerfarenheten innebar problem med att fatta besluten – och ännu större problem med att kommunicera ut dem till medborgarna. Kommundelarna avskaffades 2003.
Att ta politiskt ansvar kräver politisk erfarenhet. Man måste kunna hela förvaltningssystemet och partisystemet utan och innan, förstå hela beslutsprocessen samt också naturen av ett politiskt uppdrag. Peter Norman (M) vittnar om bekymren med att komma direkt från finansmarknaden till finansdepartementet, att han gått miste om något han nu ständigt måste försöka ta igen.
Ändå finns det förstås också ett problem med ständiga heltidspolitiker, i kommuner, landsting, riksdag, regering och på mängd andra politikrelaterade uppdrag, till exempel i statliga och kommunala bolag. Det största finns nog i partistrukturerna, där uthållighet ibland kan löna sig alltför väl och där många känner sig förbigångna om en Norman eller en Bodström kommer utifrån till en toppost.
Livslånga mandat måste fortsätta att ifrågasättas och bred yrkeslivserfarenhet fortsätta att uppmuntras. Men det får aldrig bli ett självändamål. Politisk erfarenhet ska också värderas högt.