Publicerad: 2006-11-01 00:00, senaste uppdaterad: 2010-03-03 15:03
Ordvalet avslöjar budbäraren. Den som till exempel använder ordet "profit" i stället för det betydligt vanligare "vinst" har nog, törs man gissa, sin politiska hemvist på vänsterkanten. Att profitera är att "parasitera, utnyttja och exploatera", enligt synonymordboken. Ordet "profit" ska markera att vinst är något moraliskt förkastligt.
Pär Nuder (s) kallade i Ekots lördagsintervju förra veckan den socialdemokratiska ledarskribenten Nisha Besara, tidigare politiskt sakkunnig åt Jens Orback, för en pueril "brevsvarare". Därmed bekräftade han i ett svep Besaras tes att det är lågt i tak inom socialdemokratin, samtidigt som han försökte utnyttja just hennes frispråkighet som belägg för att man visst får vara frimodig och socialdemokrat.
Det finns mängder av uttalanden som sagt mer om politikers föreställningsvärld än vad som förmodligen varit avsett. Ett klassiskt exempel är när Marita Ulvskog, vid den borgerliga valsegern 1976, undslapp sig att det kändes som "statskupp". Liknande demokratiska kortslutningar sprakar till här och där också efter årets val.
Att, som till exempel LO, hota med strejk om alliansen i regeringsställning förverkligar det som den gått till val på - och som en majoritet av väljarna röstat på - blottlägger en skruvad demokratisyn. Detta hot har dock dessbättre tagits tillbaka senare genom mer insiktsfulla uttalanden.
Inte bara politiker avslöjar sig genom språket. Nyhetsjournalister, till exempel, skriver gärna att priserna på bostadsrätter "riskerar" att sjunka, eller om "hotande" nedgång av villapriserna. Den värderande vokabulären avslöjar journalistens eget intresse, nämligen villa- eller bostadsrättsägarens. Perspektivet är inte den unga hyresrättsfamiljens - för denna är sjunkande villapriser knappast något hot.
Nyhetsjournalister borde särskilt akta sig för att återanvända politiskt färgad retorik. Ett exempel är hur TT liksom andra medier väljer att kalla regeringens skolpolitik för "hårdare tag", utan att ifrågasätta vad det är de beskriver. Är det verkligen "hårt" att vilja att alla elever ska få en så lugn och trygg skolgång som möjligt? Är det inte hårt när exempelvis elever på en skola lider för att andra elever bråkar sönder vardagen?
Ett flagrant exempel på avslöjande språk är det efter valet återkommande påpekandet om regeringens politiska hemvist. Det är "den borgerliga regeringen" hit och "den borgerliga regeringen" dit.
Den förra regeringen hette kort och gott "regeringen". Att säga "den borgerliga regeringen" avslöjar att man tycker att denna avviker från normen "regeringen". Precis som när man säger "kvinnlig läkare" när läkaren är kvinna och "läkare" om den är man - trots att minst hälften av alla läkare är kvinnor.
Men en socialdemokratisk regering är sannerligen ingen norm - även om det finns de som gärna skulle vilja det. Rosenbad är inte socialdemokraternas hus, för tillfället utlånat till avvikarna.
För där finns, i minst fyra år till, den regering som svenska folket nu valt.