Publicerad: 2009-10-14 00:01, senaste uppdaterad: 2010-04-13 07:04
Den 10 oktober var en märkesdag för jämställdheten. I lördags i Edinburgh, Skottland, högtidlighölls hundraårsminnet av suffragetternas marsch för kvinnlig rösträtt. Rörelsens grundare Emmeline Pankhurst talade samma dag 1909 för lika rösträtt, något som skulle dröja ytterligare nästan 20 år i Storbritannien. Organisatörerna bakom lördagens firande sade att suffragetterna var viktiga för kvinnors rättigheter, att mycket hänt på 100 år - men att mycket fortfarande återstår.
Helt sant. Läsaren "Tony" skriver i en kommentar till tidningen The Scotsmans artikel om firandet i förra veckan: "Pankhurst borde ha gått hem lagat ett mål mat till sin man. Kvinnorna har fått många rättigheter men deras fysiska och mentala kapacitet har inte förändrats."
Suffragetterna var till en början kvinnor i övre medelklassen som med fredliga metoder försökte påverka parlamentet i London. Det gick inte så bra. Yngre kvinnor kom in i rörelsen och de utomparlamentariska metoderna eskalerade. Stenkastning och bränder var vanliga inslag under protesterna.
Allt kulminerade 1913-1914. Desperata rösträttskämpar gjorde allt för att öka trycket vilket i sin tur gjorde politikerna än mer kallsinniga. Polisens metoder blev också mer brutala. Många demonstranter misshandlades och fängslades. En kvinna, Emily Davison, blev martyr för rörelsen när hon kastade sig under en häst och trampades ihjäl.
Första världskriget betydde en paus för rösträttsfrågan. Kriget innebar i stället att kvinnorna i Storbritannien, liksom i andra krigförande länder, skötte landet medan männen stred. Tacksamheten för att mat- och industriproduktionen kunde hållas uppe var givetvis stor från de styrande.
Rädslan steg när krigets slut närmade sig, politikerna ville till varje pris förhindra att förkrigstidens oroligheter upprepades. En rösträttsreform blev nödvändig. I Sverige var processen i gång sedan länge, under mer lugna former, men kriget gjorde att högern kunde bromsa beslutet.
Krigets vedermödor gjorde att suffragetternas kamp inte varit förgäves i Storbritannien. Kvinnlig rösträtt infördes i de båda länderna nästan samtidigt i slutet av 1918. I Storbritannien dröjde det dock till 1928 innan kvinnor under 30 år fick rösta.
Mycket har hänt sedan dess, men en del attityder tycks det behövas världskrig för att förändra. Det gäller för brittiska män såväl som för svenska.
Av: Johan Rudström Ledarskribent