Publicerad: 2006-08-20 00:00, senaste uppdaterad: 2010-03-03 12:03
Man ska vilja ta över. Då ökar chanserna att man lyckas. Så kan man i all enkelhet beskriva en viktig aspekt på det övertag för Alliansen inför valrörelsens sista fyra veckor som nu redovisas i en rad opinionsmätningar.
Alla vet att opinionsmätningar ofta mest återger allmänna stämningar och växlande röstvilja eller entusiasm hos olika partiers sympatisörer, snarare än entydiga åsiktsbyten inom väljarkåren. Utspel i enskilda frågor - som fastighetsskatten - kan
förklara tillfälliga hack upp eller ned i opinionsutvecklingen, men det som avgör på valdagen är ändå en kombination av många fler faktorer.
Försöker man värdera de faktorer som just nu påverkar opinionen så står det klart att flera av dem gynnar Alliansen mer än det röd-gröna alternativet. Göran Perssons totala dominans inom sitt parti har tidigare varit en självklar tillgång för socialdemokraterna - inför valet 2002 fanns det borgerliga politiker och ledarsidor som gav slaget förlorat på förhand med hänvisning till Perssons personliga kapacitet och utstrålning. Nu är läget ett annat. Perssons dominans uppfattas snarare som maktfullkomlighet. Kritik, befogad eller obefogad, av regeringspolitiken fokuseras på statsministern själv.
Det är inget bra utgångsläge när oppositionens statsministerkandidat har en helt annan politisk framtoning och är så pass ny i ämbetet att han ännu uppfattas som intressant och spännande. Och eftersom oppositionen består av fyra partier kan den som inte helhjärtat gillar moderaterna eller Fredrik Reinfeldt rösta på någon annan och ändå bidra till en valframgång för Alliansen.
Det är Alliansen i sig som är oppositionens starkaste valbudskap. De underliggande skillnaderna mellan partierna har inte försvunnit och det vore inte heller önskvärt. Men de borgerliga väljarna 2006 prioriterar samverkan och kompromisser för att uppnå ett maktskifte som i år känns mer angeläget än på länge framför absolut renlärighet från det "egna" partiets sida.
Inget borgerligt parti har ännu förlorat påtagligt i väljarstöd på Alliansens existens. Det har gjort att partiledningarna vågar gå vidare och söka efter kompromisser i ännu fler frågor. Och därmed förstärks samarbetets trovärdighet ytterligare - samtidigt som socialdemokraterna får allt svårare att spela ut sitt traditionella trumfkort, det om borgerlighetens splittring och oförmåga att regera.
För första gången i mannaminne är regeringsfrågan i dag snarast en faktor som verkar i borgerlighetens favör, precis som den verkade till socialdemokraternas fördel i Norge 2005. Två år av samarbete gör att ingen gärna kan hävda att det råder någon oklarhet om vad som händer vid en borgerlig riksdagsmajoritet och eller om huvuddragen i en borgerlig regerings politik. De borgerliga kan bilda en stabil majoritetsregering, men vad händer om de röd-gröna
behåller sin majoritet?
Vänsterpartiet tänker bara stödja en regering där partiet självt sitter med, men vill inte berätta något i förväg om en sådan regerings politik. Göran Persson söker däremot mandat för en rent socialdemokratisk regering - men en sådan regering kan aldrig få egen majoritet. Möjligen kan han tänka sig att ta med miljöpartiet - men inte Ohlys parti. Hur blir det om vänsterpartiet verkligen fäller regeringen - och vilka löften om politikens innehåll kommer Ohly att tvinga fram för att låta bli?
Om det vore så enkelt att en renodlad socialdemokratisk politik skulle jämföras med en borgerlig politik så skulle de sakpolitiska skillnaderna naturligtvis vara mindre än vad valpropagandan gör gällande. Skillnaderna blir betydligt större - och mer oroande - om vänsterpartiet lyckas uppnå den position som Ohly eftersträvar och kan kräva ministerposter eller tydliga eftergifter. Och politikens innehåll ska givetvis vara det som ytterst avgör hur valet går.
Men faktum är att också kravet på maktskifte efter decenniers socialdemokratisk dominans i sig har blivit en sakfråga. Växling vid makten är en del av demokratins idé. Oavsett enskilda partiers förtjänster och förseelser så är maktväxling den mekanism som gör att risken för maktmissbruk och korruption minskar och som stimulerar till debatt och förslag till nya lösningar av viktiga samhällsproblem. Alla regeringar drabbas av idétorka, intellektuell stagnation och av risken att förfalla till passivt administrerande medan verkligheten utanför kanslihuset förändras.
Men det är inte allt. Samhällsklimatet riskerar att bli mindre öppet och mer konformistiskt om samma politiska riktning alltid sitter vid makten. Förvaltning, näringsliv och organisationer anpassar sig till verkliga eller inbillade politiska förväntningar. Färre begåvade människor vill satsa på politiskt arbete inom ett oppositionsparti, samtidigt som regeringspartiet riskerar att dra till sig karriärister utan verklighetskontakt eller genomtänkta idéer.
Växling vid makten är inom räckhåll och vore bra för Sverige. Och allt talar för att det också vore bra för socialdemokraterna.
Håkan Holmberg | Politisk chefredaktör