Publicerad: 2010-07-06 00:00
På Almedalsveckans andra dag presenterade hon sin skrift Sluta särbehandla! utgiven av Bertil Ohlininstitutet, kommenterad av Nyamko Sabuni, integrations- och jämställdhetsminister (FP) och Mehmet Kaplan, riksdagsledamot (MP).
I en fullpackad sal fick Madon inga protester när hon hävdade att alla är överens om den svenska integrationens misslyckande: ”Man pratar om bilbränder och om brister på arbetsmarknaden, men inte om den kollektivism som integrationspolitiken alltför ofta baseras på: identitetspolitiken.”
Själv har jag flera gånger skrivit om begreppet ”mångkultur” som fördomsfullt och särbehandlande. Det ser till ytliga skillnader och inte till det som förenar. Det skapar segregering. In absurdum leder ett sådant identitetstänkande till ett delat samhälle, som exempelvis Libanons, där individer kanske inte ens röstar efter ideologisk övertygelse utan efter religion eller klan.
Nyamko Sabuni hävdade att särbehandling av grupper är en marginell företeelse. I riksdagspartiernas program kan man läsa om ”likabehandling”, och i stället för mångkultur används begreppet ”mångfald”. Men ändå har identitetspolitiken varit utbredd runt om i landet, och i exempelvis rättsväsendet har särbehandling uppmärksammats.
Kanske är identitetstänkandet en reaktion på den lika verklighetsfrämmande assimileringen, där invandrare tidigare förutsattes bli ”svenska” i ett nafs. Att Sakine Madon nu lyfter frågan om identitetspolitik kan bidra till att många som hyllat ”mångkultur” som något nödvändigt blir medvetna om att särbehandling faktiskt motverkar integration.
Längs bak i salen stod under debatten en rad män i knallgula t-shirts med blåsippor. För Sverigedemokraterna, som säger sig hata mångkultur, är identitetstänkandet paradoxalt nog grundmurat – även om man aldrig hört någon från SD förklara vad ”svenskhet” är. Några getter skulle SD knappast dela ut – men fördomarna ligger på samma nivå.