Publicerad: 2011-05-18 00:00, senaste uppdaterad: 2011-05-18 10:05
Motrösterna finns, och det är, till ingens överraskning, den nationalistiska och främlingsfientliga opionionen som är mest negativ till Europas öppenhet - men ensam är den inte stark nog att göra skillnad. Det är först när etablerade politiker börjar ställa rasisternas frågor som saker och ting sker. Inte bara i Berlusconis Italien, där nyfascisterna nu sätter dagordningen, eller Frankrike, där Sarkozy böjt sig baklänges för Front national — vi ser det också i Danmark.
Köpenhamnsregeringen har nu, i kohandeln kring en statsbudget, accepterat Dansk folkepartis krav på förnyad övervakning av trafiken från Sverige och Tyskland — i praktiken att återupprätta de gamla gränskontrollerna, bara med tullen som verktyg.
Därmed tar högerliberala Venstre, som leder regeringen, ännu ett steg från sitt politiska arv. Under nittiotalet styrde partiledaren Uffe Ellemann-Jensen rakt och rätt efter liberal kompass, men sedan hans efterträdare gjort sig beroende av Dansk folkeparti har partiet låst in sig i en situation där kraven ständigt stegras. Eftergift har följts av eftergift, och nu frånhänder man sig själva kärnideologin — Venstre, förut en av den fria rörlighetens ivrigaste tillskyndare, har återigen börjat resa gränsmurarna mot ett grannland.
Man ska vara glad över att kollegerna i Sverige verkar se vart den linjen leder. I SvD (17/5) skriver Olle Schmidt, folkpartistisk EU-parlamentariker, och Hans Wallmark, moderat riksdagsledamot, om de danska gränsplanerna som en del av den ”inskränkthetens trend” som sveper över Europa.
De konstaterar att det finns två lärdomar att dra för svensk räkning: ”För det första bör aldrig i något sammanhang tanken på fri rörlighet och passlöshet i Norden och vårt närområde ifrågasättas” och för det andra ”bör alliansens partier aldrig ge Sverigedemokraterna några möjligheter till inflytande”, för i Danmark handlade det ”från början om budgetdiskussioner och slutade med gränskontroller.”
Så är det ju. Att tro att främlingshatet låter sig mättas är det sista misstag ett liberalt parti gör, som liberalt parti.