Publicerad: 2007-01-28 00:00, senaste uppdaterad: 2010-04-13 15:04
På Gustaf Adolfsskolan i Landskrona fick man under några dagar bara tala svenska. Regeln gällde både för vad som sades i klassrummen och för samtal på rasterna. Sedan ändrade sig skolledningen - svenska på lektionerna och valfritt språk i övrigt.
Bakgrunden är som bekant de helt oacceptabla förhållanden som uppenbarligen rått på skolan under en lång tid och som kulminerade med att några elever fyrade av en förstärkt nyårsraket i korridorerna och därmed utsatte andra för livsfara. Skolledningen ansåg att både undervisningen, säkerheten och rätten att slippa kränkningar i skolan, som till mycket stor del har invandrarelever, undermineras om alla inte kan förstå vad som sägs.
Resonemanget är förstås på ett plan begripligt. Om man anser sig ha skäl att tro att några elever planerar attentat eller förnedring av andra och kanske pratar om saken under skoltid så vill man givetvis göra vad man kan för att förhindra det. Men i praktiken kan man ju inte garantera någon säkerhet alls på detta sätt.
Det insåg tydligen skolledningen vid närmare eftertanke. Men att idén om svenskakrav inte bara på lektionerna alls dök upp stämmer ändå till eftertanke - det är väldigt lätt att tro att man kan besvärja eller upphäva en verklighet som man ogillar genom symbolpolitik. Det finns en parallell mellan Landskronafallet och de krav på att bara ett språk ska tillåtas på offentlig plats eller att det ska vara förbjudet att klä sig i burqa eller ens en vanlig slöja som dykt upp i flera europeiska länder.
Att sådana förslag blivit vanliga betyder inte att de är genomtänkta. Men tankefelet är värt att utreda närmare, eftersom det kan leda till helt förfelade åtgärder för att bemästra bristande integration i samhället.
Den holländsk-brittiske journalisten och författaren Ian Buruma har i boken
Murder in Amsterdam, med utgångspunkt i mordet på filmaren Theo van Gogh, analyserat de opinionsförskjutningar som ägt rum i hans eget hemland. Burumas
bok presenterades på denna plats den 26/11 2006 och förtjänar en stor läsekrets, inte minst bland personer som identifierar sig som liberaler. I senaste numret av tidskriften Neo finns också en artikel av Buruma på samma tema - obegripligt nog försedd med rubriken
En känga åt multikulturalismen. Man kan faktiskt undra om redaktionen förstått vad saken handlar om.
Buruma analyserar den likgiltighet för andra som kan vara en baksida av den tolerans och öppenhet som västliga samhällen som det holländska vill berömma sig av. Han konstaterar också att somliga som på 60-talet stod för öppenhet och upplysning i kontrast till gamla kulturtraditioner i dag har börjat hylla just kulturen - förutsatt att det är fråga om kultur som kan beskrivas som ett "alternativ" till den västerländska - medan en del som tidigare avvisat upplysningen och hållit på traditionen nu plötsligt börjat försvara upplysningsvärdena som en norm som man tror hotas av "främmande" människor och "främmande" kulturer.
I båda fallen handlar det om en grundläggande förvirring om vilka värden som ett fritt och liberalt samhälle måste bygga på. Till de värdena hör, som Buruma kraftfullt klargör i Neo, inte religiös eller kulturell konformism - och de stora världsreligionerna kan alla förenas med högst skiftande inställning till sådant som demokrati, andlig frihet eller likaberättigande för kvinnor och män. Till de grundläggande värdena i ett demokratiskt samhälle hör inte heller ett gemensamt språk - i så fall skulle få av verklighetens demokratier kunna existera.
En annan sak är givetvis att alla i ett klassrum måste tala samma språk i undervisningssituationen för att någon undervisning över huvud taget ska kunna förmedlas. Men detta är en praktisk självklarhet som naturligtvis inte ska lagfästas eller skrivas in
i någon skolstadga på det sätt som ett par fp-politiker i Malmö nyligen föreslog. På samma sätt är det praktiskt nödvändigt att lärare och elever ska kunna se varandra i ansiktet och att heltäckande kläder inte gärna kan accepteras i ett klassrum.
Men vad är då det verkliga innehållet i arvet från Upplysningen och den grund som är nödvändig för ett liberalt samhälle? Buruma tvekar inte: det handlar om tanken att medborgarskapet inte är
en fråga om kultur eller religion utan om lojalitet med vissa institutioner - helt enkelt med den demokratiska staten. Man kan tro på vilken religion man vill eller på ingen alls och man kan tillämpa alla möjliga traditioner och kulturella riter - det viktiga är att man accepterar andra medborgares rätt att göra likadant.
I Landskrona betyder det att ingen har rätt att fyra av raketer i skolkorridorerna, och att lagar och överenskomna värdegrunder måste respekteras av alla.
Försöker man dessutom tvinga fram ett konstlat beteende, till exempel genom att förbjuda människor att tala sitt eget språk, så underminerar man i stället respekten för det demokratiska rättssamhället.
Håkan Holmberg | Politisk chefredaktör