Publicerad: 2009-04-07 00:01, senaste uppdaterad: 2010-03-15 14:03
Det är Mona, Wanja, Maud, Margot, Nyamko. Hej och du och tjej och hejsan svejsan. När en kvinna kliver fram i en maktposition blir hon genast förminskad. Vi kallar henne intimiserande vid förnamn - vilket aldrig Fredrik, Tobias, Eskil, Andreas eller Carl behöver stå ut med. Vi anmärker på utseende, som "Monas kluttiga mascara". Men framför allt: de kvinnliga ledarna får bära all världens kvinnor på sina axlar.
Ty om en kvinna begår misstag - ja, då är det "kvinnor" det är fel på.
Kerstin Nerbe har beskrivit känslan när hon skulle debutera som dirigent. Hon upplevde att hon bar hela kvinnligheten på sina axlar. Om hon misslyckades skulle alla nämligen tänka att "se där, kvinnor kan inte dirigera".
Kvinnor reduceras nämligen ofta till sitt kön, medan män förblir individer - särskilt i sammanhang som domineras av män. Det är sannolikt bland annat därför som flickor och kvinnor pressar sig så hårt: de måste vara bättre än bra. Och kanske inte bara för egen del, utan för alla kvinnors skull.
När exempelvis Stig Malm tvingades avgå som LO-ordförande 1993 hörde vi i alla fall inget om att felet låg hos det "manliga ledarskapet". Felet låg hos Stig Malm.
Det har nu inte gått särskilt många dagar på förtroendekrisen för nuvarande LO-basen Wanja Lundby-Wedin förrän vi på Newsmill kan läsa rubriken "Kanske ett historiskt misstag att satsa på kvinnligt ledarskap" - med syfte på Lundby-Wedin och Sahlin. Författare till debattartikeln är "feministen" Annika Bahrtine, tidigare gift med Socialdemokraternas förra ledare Göran Persson.
Vad vill hon säga? Å ena sidan ska kompetens gå före kön: "Även om partiet alltid har haft manliga ledare och det var dags för en kvinna, så är det ändå viktigast att få den mest lämpade, även om det är en man." Som om Sahlin fick jobbet trots att det fanns en massa kompetentare män på kö. Vilka då?
Å andra sidan skriver Bahrtine: "Det blåser alltid på toppen och debatten måste vara saklig och inte sammanblandas med det faktum att de är kvinnor." Men vad Bahrtine gör är just att hela tiden tala om "kvinnligt" respektive "manligt" beteende!
Det var länge sedan som åtminstone jag slutade tänka i termerna "kvinnligt" och "manligt" ledarskap. Om man i stället tänker att allt ledarskap är personligt inser man att det inte har ett dugg med kön att göra.
Av: Maria Ripenberg Ledarskribent