Torsdag 3 november kl 13.30

Väntrummet är fullt på onkologiska dagvårdsavdelningen på Akademiska sjukhuset. En stol står tom. Kajsa Wennman och hennes mamma, MariAnne Åström väljer att stå. Ingen i väntrummet pratar, fastän alla som är där har sällskap med sig. På en anslagstavla sitter en lapp med texten: Sommarens alternativ till peruk? och på bordet skriker veckotidningar ut att kronprinsessan Victorias barn har ett namn. Där står pastellfärgade trätulpaner i en vit vas. Förra gången när vi träffade Kajsa och hennes man, Daniel, hade hon just gjort en röntgenundersökning och de väntade oroligt på resultatet. Skulle hormonbehandlingen kunna hålla cancern i schack?

Men nej. Sedan dess har de fått veta att Kajsas metastaser hade spridit sig till båda höfterna, ena lungsäcken och även till en ryggkota i bröstryggen. Numera får hon cellgifter i stället för hormonbehandling. I dag ska hon på återbesök. På en lapp har hon skrivit upp frågor till läkaren. Hon skulle vilja minska dosen cellgifter som hon får i tablettform, de gör henne så obeskrivligt trött. En dag med cellgifter kan hon sova till klockan elva för att sedan behöva gå och lägga sig klockan sex. Hon är envis, har bestämt sig för att klara av att jobba 25 procent.
– Tio timmar i veckan kan låta lite, men för mig blir det tyngre och tyngre. Men min chef är väldigt förstående, säger Kajsa.
Cellgiftsbehandlingen pågår i två veckor och sedan en vecka utan. Efter det följer två veckor med cellgifter igen och så rullar det på.

Artikelbild

| Kajsa Wennman

Hur känner du när du kommer in på sjukhuset?
– Det börjar bli rutin och jag litar fullkomligt på personalen. Men det är ångestladdat att gå innanför dörrarna.
Den här gången är det Kajsas mamma, MariAnne Åström som följer med henne.
– Vi får ta en dag i sänder och ta oss tid att umgås med varandra. Men vi kan inte gå omkring och vara ledsna i flera år. Fast när jag är ensam tänker jag andra tankar, vissa tider är det oerhört tungt. Det är så orättvist, det hade ju varit mer naturligt om jag hade drabbats, säger MariAnne Åström och tillägger:
– Som mamma är man van att man alltid kunna fixa det mesta för sina barn. Men det som händer nu kan jag inte påverka. Maktlösheten är hemsk.
Läkarbesöket går inte så bra den här gången heller. Kajsas läkare ville höja dosen cellgifter, men beslutar ändå att behålla samma dos till nästa röntgenundersökning i december. Ännu är det för tidigt att avgöra vilken effekt cellgifterna har.

Förutom läkarbesöket ska hon också få en infusion av skelettstärkande medel. Kajsa sitter i en av fåtöljerna i behandlingsrummet. Under 20 minuter ska hon få dropp.
– Nu sticker jag här, säger sjuksköterskan Anette Melin förvarnande, och frågar om Kajsa haft frossa.
– Jo, två tre dagar efter förra infusionen, men det går ju över i alla fall, svarar Kajsa Wennman.
Maskinen piper regelbundet medan vätskan droppar och Kajsa blundar.



12 november kl 10.30

Claire Grahn Eriksson kommer först till mötesplatsen i Tuna backar. Hon läste i UNT att Kajsa Wennman, som hon träffat en gång, drömde om att få rida islandshäst och ville göra något för henne. Många andra läsare reagerade likadant.
– Kajsas situation grep tag i mig. Jag tror det berör oss djupt att veta att någon lever på utmätt tid. Alla kan vi relatera, säger Claire Grahn Eriksson.
Sagt och gjort, hon ringde till sin kompis, Susanne, ”Kicki”, Olsson som har islandshästar och hon var med på noterna direkt. Av egen erfarenhet vet hon att ridning kan vara läkande för själen. I nästa bil som svänger in på parkeringen sitter Kajsa, hennes tre systrar och Daniel. Systrarna är uppvuxna på en bondgård, där fanns tre gotlandsruss, lite grisar, höns och en get. I dag är de förväntansfulla.

De har kommit varandra närmare och prioriterar att umgås ofta efter sjukdomsbeskedet. Men i dag handlar inte snacket om Kajsas sjukdom däremot pratas det mycket om festen de var på igår. Luften är isande kall på Krycklinge gård i Bälinge. Fast ingen klagar. På avstånd syns hästhagarna oskarpt, dimman suddar ut alla konturer. Två och två tar systrarna hand om var sin häst. De gamla takterna sitter i när Kajsa Wennman kratsar hovar. Sen får hon sitta upp på islänningen Svala och när hon ridit ett tag är hon gladare än jag någonsin sett henne. Hon skrattar innan hon lämnar över tyglarna till sin syster, Therese Åström.
– Det var himla mysigt och underbart att vara här med hästarna. Det skingrar de gamla vanliga tankarna som jag bara ältar. Just nu är bara hästarna i huvudet. De är stora och trygga, säger Kajsa och tar av sig den lånade ridhjälmen.



Tisdag 6 december kl 8.00
En liter kontrastvätska och en pappersmugg står framför Kajsa Wennman i kaféet i 70-huset på Akademiska sjukhuset. Kontrastvätskan, som inte smakar något, ska hon dricka för att röntgenbilderna ska bli tydliga. Hon har en och en halv timme på sig innan hon ska göra datortomografin, en särskild form av röntgen som skapar mycket detaljerade bilder av insidan av kroppen.
– Just nu känner jag mig rätt liten på jorden. Det spelar ingen roll om jag sminkar mig eller fixar håret, inuti ser jag likadan ut ändå. Jag skulle inte bli förvånad om metastaserna spridit sig den här gången också, säger Kajsa Wennman som känt av värk i ryggen.
– Det är lite upp och lite ner. Vissa dagar är lättare än andra. En bra dag är när Kajsa mår bra, men visst, man förbereder sig på det värsta, säger Daniel Wennman.

Att vara förberedda på det värsta är deras strategi för att slippa besvikelsen. Inställningen känner jag igen från tidigare möten. Men en sak har förändrats. Kajsa stryker saker i almanackan.
– Jag har börjat inse mina begränsningar, säger hon.
Jobbet har hon dock inte strukit. Det fungerar som ett ankare till vardagen.
– Lite annorlunda är det. Jag har inga karriärskliv framför mig precis. Men som andra vill jag ju också jobba för löneökning, det kan man få fast man är sjuk, säger hon och dricker ett par klunkar kontrastmedel.
Plötsligt är det dags att gå iväg till hennes tredje datortomografi. Tidigare har hon också gjort lungröntgen, strupröntgen och skelettscintigrafi, som är en helkroppsscanning för att visa skelettet. Där inne tar Kajsa av sig sina piercingar i tungan och i naveln.

Pär Holmer som är röntgensjuksköterska sprutar in ännu mera kontrastvätska i Kajsas arm.
– Det känns som man får en metallisk smak i munnen och en värme sprider sig i kroppen, säger hon, innan vi övriga måste gå ut därifrån på grund av strålningen.
I rummet intill kan vi se på en skärm hur Kajsa ser ut inuti. Datorn knäpper mellan 500–1 000 bilder på bara någon minut. Hon är lättad när det är över. På eftermiddagen ska de gå till kurator för stödsamtal tillsammans. Samtidigt börjar väntans tider för Kajsa och Daniel Wennman. Det är det värsta, tycker de. En veckas väntan på resultaten från röntgen känns som ett halvår.