Han kommer just från ett dagpass inom hemtjänsten. Alexander Letic ­gillar att jobba med människor och tar alla vikarie­pass han får. I våras gick han ut gymnasiet i Uppsala men den sista ­terminen blev inte som han hade tänkt.

Innan han började gymnasiet älskade han att gå i skolan. Alexander gick i en av Uppsalas musikklasser och trivdes hur bra som helst.

– Vi var ett ihopsvetsat gäng elever som gjorde mycket tillsammans på fri­tiden. Några av oss hade band till­sammans och har det faktiskt fortfarande. Betygshetsen var extremt hög där också, alla ville vara bäst, säger han och sjunker ner i kaféstolen.

När han blev 16 år och skulle välja ­program till gymnasiet förändrades ­situationen. Då upplevde han det som om framtiden skulle avgöras.

– Att plugga vidare på gymnasiet var självklart, det är inget val, annars suddar man ju ut alla chanser att få jobb och blir socialt utstött, säger Alexander Letic.

Förutom att vikariera inom hemtjänsten är han i dag skribent på det populär­kulturella nätmagasinet Popmani för att det är kul och ger honom erfarenhet. Men något betalt får han inte.

Nyligen läste han Jenny Strömstedts krönika i Expressen: ”En ny generation som vill glida genom livet” och tog så illa vid sig att han skrev en svarskrönika på nyheter24.se. Den öppnade dörren till att delta i en paneldebatt i tv om hur det är att vara ung i dagens skola. Efteråt har han fått många reaktioner av ungdomar som tackat honom för att han tagit upp ämnet psykisk ohälsa bland unga.

– Strömstedt anklagar oss 90-­talister för att vara omotiverade, lata och en ­generation som bara känner efter. Men hade jag känt efter hade jag nog gjort en annan prioritering än att bara satsa på skolarbetet. Jag önskar att jag lagt ner mer tid på roliga saker, säger Alexander.

Han valde samhällsprogrammet med journalistik som inriktning på Rosendalsgymnasiet, eftersom drömmen är att bli journalist. Han var förberedd på att det skulle bli tufft men tänkte att det skulle vara peppande att plugga ihop med andra motiverade elever. Dess­utom hade han lärt sig en bra studie­teknik under tiden i musikklassen.

– Jag insåg att jag måste plugga hårt för betygens skull. Och jag satsade verkligen. Var ofta uppe på nätterna och förberedde mig inför proven, missade sömn och strök nästan allt socialt liv med vänner, säger han.

På eftermiddagarna efter lektionerna satt han tillsammans med andra elever på skolan och pluggade.

– Det var egentligen inte lärarna som uppmuntrade betygshetsen utan det var mellan oss elever. Ingen accepterade ett VG, inte ens MVG räckte. För att ­känna sig nöjd skulle man ha ­högsta ­poäng på proven, säger Alexander.

Men hur uppstår hetsen, om inte ens högsta betyget MVG duger?

– Mycket beror på sociala ­medier. Vi fläker ut oss själva och väljer en ­romantiserad bild av hur bra liv vi har. Bilderna på Instagram, på Facebook och på ­Twitter ger den framgångs­rika ­versionen av oss själva. En del lägger ut betyg. Många visar sina vältränade kroppar och vad de äter. Så pressen ­gäller inte bara betygen utan även att se bra ut. För tjejerna var det en smalhets och för killarna gällde det att vara vältränad. Ingen lägger ut bilder på sina antidepressiva tabletter, säger han som varvade träning med pluggandet under det första året.

Men sen räckte inte tiden till och han la ner gymbesöken. Skolan kom först.

I trean började kroppen säga ifrån. Han slutade förstå vad han läste, ­kunde inte koncentrera sig på lektionerna fast han tyckte undervisningen var intressant och lärarna inspirerande. Han blev oförklarligt trött och tappade lusten att äta. Alexander började stanna hemma. Det var meningslöst att gå till ­skolan ­eftersom han inte kunde ta till sig ­undervisningen. Från att ha varit högpresterande blev han passiv.

Vad tänkte du när du inte gick till skolan?

– Det var likgiltigt. Betygen och allt annat kvittade. Jag ville ingenting, orkade inte ens gå upp ur sängen. Att gå till skolan skulle ha varit som att springa med ett brutet ben.

Som 18-åring hade Alexander drabbades av en depression. Till en början förstod han inte det själv. Han tolkade oförmågan att hänga med som att han hade blivit dum i huvudet. Men efteråt inser han att samma sak hände flera av hans klasskamrater som också var sjuk­skrivna periodvis. Nio led av ätstörning och åtta av depression.

Alexander lutar sig framåt när han säger att skolan verkligen agerade bra när han var sjuk. Han fick stort stöd av lärare och de ordnade så att han lugnt kunde fasa in undervisningen som han missade. Han fick läkarkontakt och antidepressiv medicin. Varannan vecka fick han gå på terapisamtal hos psykolog och det gör han fortfarande om än inte lika ofta. Medicin och terapin gjorde att återhämtningsperioden inte blev så lång, runt fyra månader tog det innan han var tillbaka igen. Att hoppa av skolan eller ta ett studieuppehåll fanns inte på kartan. Han ville bara bli färdig för att slippa därifrån.

– Jag ser verkligen inte tillbaka på min gymnasietid som något roligt.

I våras gick han ut men en hel drös MVG i betyg men inte i exakt alla ­ämnen. Något som bekymrar honom. I dag är han orolig inför framtiden. Trots sina höga betyg räcker de inte för att han ska komma in på journalisthögskolan som han vill. Flera av han klasskamrater har ofullständiga betyg.

– Det var inte de som festade mycket som man såg upp till. Utan till de som hade balans i livet som både klarade av att festa, plugga och träna.

Just den här veckan är det omöjligt att inte passa på att fråga honom om vad han tycker om regeringens aktuella förslag att införa betyg i årskurs fyra.

– Jag blev upprörd när jag hörde det. Det är verkligen en fruktansvärt ­dålig idé. Hur tänker att de att tolvåringar ska klara av betygshetsen när det är så hårt för 18-åringar? De kommer att ­lägga ut bilder på sociala medier som sätter press på varandra. Och fjärdeklassare är inte mogna att genomskåda sociala ­medier, säger Alexander.

Trots allt tycker han ändå inte att gymnasieåren varit helt bortkastade. Han har lärt sig att han borde prioritera sin hälsa, sova mer och äta nyttigare, och inte känna press varje gång han ser sina jämnåriga lyckas.