31 augusti 1970 är Sture Jonsson på Gröna Lund och njuter av sin första stora livekonsert tillsammans med tusentals andra. Rocklegenden som står på scenen är bara 27 år och kommer att dö i en överdos i London om 18 dagar. Det har varken han eller 15-åringen från Uppsala någon aning om, men kanske förstår ändå Sture att det här är ett ögonblick han aldrig kommer att glömma.

– Jimi Hendrix har följt mig i alla år. Att jag hann med att se honom live toppar allt. Det var en sån där mäktig upplevelse och jag minns att jag tyckte att han var lika bra som på skiva.

För de UNT-läsare som följer bevakningen av Uppsala läns kollektivtrafik och dessutom har koll på insändarsidan är Sture Jonsson ett välkänt namn. Som UL:s presschef är han ansiktet utåt och svarar alltid vänligt och korrekt – och relativt ofta – på insändare som i stort sett alltid är kritiska. Speciellt mycket åsikter blir det naturligtvis när det sker förändringar i kollektivtrafiken.

Artikelbild

| Bluesman. I en stor intervju i UNT berättar Sture Jonsson om sitt intresse för blues och amerikanska bilar. "Jimi Hendrix har följt mig i alla år. Att jag hann med att se honom live toppar allt", säger han.

LÄS MER: "Grovt fel att ta bort hållplatser"

LÄS MER: "Nu kommer jag tyvärr att välja bilen"

Lika lugn och vänlig som han är i text är han i verkligheten. När vi träffas på Region Uppsalas huvudkontor bakom Resecentrum är han ledigt klädd i blå skjorta, mörkblå jeans och brunt läderbälte, som matchar ett par skinnskor i samma kulör. Det är en slags proper cowboylook över 62-åringen och med en dos fantasi skulle han lätt kunna förvandlas till någon av de bluesgitarrhjältar han själv beundrar.

Vi sätter oss i ett av besöksrummen bredvid receptionen. Ute står sensommarregnet för en efterlängtad påfyllning av Uppsalas vattenreserver. Även ovanför UL har det bildligt talat varit något mörkare moln den senaste tiden. Det är fem dagar sedan Uppsalas helt nya busslinjenät togs i bruk och presschefen har fått förklara och försvara varför busshållplatser tagits bort och nya linjer uppstått medan andra försvunnit.

Artikelbild

| Mister UL. I 31 år har Sture Jonsson varit ansiktet utåt för UL. Själv kör han gärna sin guldfärgade Chevrolet Styleline från 1950, men till jobbet tar han varje morgon buss 111 från hemmet i Högby norr om Uppsala.

LÄS MER: Oro inför nya busslinjerna

LÄS MER: 12-årige Teo expert på UL:s busslinjer

Är det inte en ganska otacksam roll att svara på kritiken?

– Det är klart att det är trevligare att ta emot positiva synpunkter eller beröm. Men det speglar också ett otroligt engagemang och att det vi gör är väldigt viktigt i människors vardag, annars skulle man inte ta sig tid att till exempel skriva en insändare. Så jag tycker inte att det är jobbigt att det mest är negativa åsikter. Det är viktigt att medborgarna får en förklaring till varför saker och ting är som de är, säger Sture Jonsson sakligt och berättar att en vanlig missuppfattning om UL är att biljettpriser sätts för att tjäna pengar och göra vinst. Kollektivtrafiken finansieras till hälften av skattemedel och resten av biljettintäkter för att täcka kostnaderna.

– När man gör en sån här stor förändring så finns det ju både vinnare och förlorare. Och det är klart att de som upplever att man fått en försämring är kritiska. Men i en stor förändring är det viktigt att det är många fler som får en förbättring än en försämring.

Har ni lyckats med det då?

– Den här gången tycker jag definitivt att vi har gjort det. Väldigt många kommer att uppleva en tätare trafik och att det går snabbare att resa. Restid och hög turtäthet är viktiga faktorer för att man ska välja att resa kollektivt. Det är viktigare än priset, har undersökningar visat. Förhoppningen är att det nya linjesystemet kommer att få fler att åka buss i stället för att köra egen bil och jag tippar att vi redan om ett år kan se en viss effekt. Den nya ringlinjen kommer säkert att bli väldigt populär. Men det tar ett tag innan människor till exempel upptäcker nya busslinjer.

Kan du inte bli arg på allt gnäll?

– Nej, när man har ett sånt här jobb är det viktigt att förstå att det är det jag jobbar med som de är irriterade på, inte mig som person. Jag är nog också en ganska lugn person och det är inte ofta jag blir arg.

Vet du alltid själv svaret på frågorna?

– Nja, väldigt ofta får jag gå runt och fråga kollegor som är mera insatta i detaljerna.

LÄS MER: Många nyheter för bussresenärer

LÄS MER: Så blir den nya linjekartan

Många av de cirka 60 anställda på UL:s kontor skulle nog säga tvärtom om Sture Jonsson, att det är till honom man går om man har en fråga. På kontoret är han den som just nu jobbat näst längst av alla och sedan den första arbetsdagen 1 oktober 1986 har mycket hänt med både arbetsplats och kollektivtrafik. Då jobbade tio personer på Upplands lokaltrafiks kontor på S:t Persgatan och Sture fick ansvaret för informationsfrågor, en tjänst som var ny i organisationen.

Sedan dess har befolkningen i Uppsala län växt. Bara i Uppsala kommun (inklusive Knivsta) har antalet invånare ökat från omkring 157 000 till drygt 219 000 i år, enligt kommunens prognos, och nya stadsdelar byggs i en hisnande takt. Att ha en bra kollektivtrafik i ett expansivt län och i en växande stad som många utnyttjar är viktigt av flera skäl, menar Sture Jonsson. Trängseln i Uppsala kommer att bli ett allt större problem och detsamma gäller luftkvaliteten.

En målgrupp som är svårare än andra att locka till kollektivtrafiken är medelålders män, samma kategori som UL:s presschef själv kan anses representera. Att Sture Jonsson varje morgon tar buss 111 klockan kvart över sju från hemmet i Högby norr om Uppsala är kanske inte så konstigt. Men varför vill inte andra medelålders män åka buss?

– Många fler i den gruppen skulle kunna resa kollektivt utan att det påverkar deras vardag särskilt mycket. Jag tycker att det är lite omodernt att se kollektivtrafiken som mindre fint än att åka egen bil, att det skulle påverka det personliga varumärket negativt. Och av någon anledning är det lättare att få medelålders män att åka tåg än att åka buss.

Vad kan det bero på?

– Det anses kanske lite smart att åka tåg och så är det något med stora maskiner som lockar. Och att det går snabbt tror jag är väldigt avgörande.

Efter 31 år på samma jobb börjar Sture Jonsson se ett slut. Inte för att han vantrivs, tvärtom är han tydlig med att han stannat så länge eftersom det alltid varit kul att gå till jobbet. Organisationen har varit i ständig förändring och arbetsuppgifterna har växlat. Han har också körkort för buss och under en period i slutet på 80-talet och början på 90-talet hoppade han in ibland när det saknades chaufförer.

– Det är en skön känsla att köra buss och det är speciellt att köra ett så stort fordon. Man måste tänka sig för och vara väldigt uppmärksam. Sedan är det ju väldigt roligt att träffa kunderna. Men det är stor skillnad på passagerarna på olika linjer. Till Arlanda ska många passagerare ut och resa och är förväntansfulla, det är mer ögonkontakt och fler hälsar på chauffören. Skolkörningarna är annorlunda, då är det svåraste att hinna se att alla har en giltig biljett.

LÄS MER: Vaksala torg blir stort bussnav

Stures skrivmaskin har sedan länge ersatts av en bärbar dator som han varje morgon hämtar i sitt skåp på UL, varefter han väljer arbetsplats utifrån dagsform. Förutom en ständigt pågående teknikutveckling har verksamheten förändrats från ett bussföretag till en upphandlingsorganisation. 2012 bytte Upplands lokaltrafik namn till Kollektivtrafikförvaltningen UL och i framtiden kan både spårvägar och självkörande bussar blir verklighet i Uppsala.

Men för UL:s presschef tar jobbet definitivt slut när han går i pension. Han säger att det kommer att kännas annorlunda, men bra.

– Jag ska inte jobba längre än 65, så i juni 2020 checkar jag ut. Det finns så mycket annat man kan göra och vill hinna med. Jag börjar jobba fyradagarsvecka från 1 september för att få mer fritid, men också för att påbörja omställningen.

Vad ska du göra med din fritid?

– Jag vill få mer tid för hus och trädgård. Och för gitarrspelandet.

På 70- och 80-talet spelade han i Uppsalabanden Nebulusa och Hastverk. Progg- och bluesrock stod på repertoaren och Sture Jonsson minns med ett skratt en spelning på klassiska musikpuben Rackis i början av 80-talet.

– Det kom hyfsat med folk och vårt gage var entréavgifterna. Det vi åt och drack räknades av från gaget och efter spelningen så sa Uffe (Ulf Carlsten, reds anm) som ägde Rackis: ”ja, grabbar, ni slipper betala”.

Är det dags att starta ett band igen?

– Nja, det får vi väl se. Det är inte primärt, men möjligheterna ökar när jag går i pension och det finns ju andra som är i samma situation. Man ska aldrig säga aldrig.