Ibland möter man människor som hamnat rätt. Anne Landing är troligen en sådan, men en utstakad plan har hon aldrig haft. Som livet ofta är har det ena lett till det andra. Hon jobbar mycket och berättar att hennes man ibland ringer och berättar att maten är klar och att det är dags att komma hem. Även lediga dagar brukar hon slinka in på sin arbetsplats för att bara säga hej och krama om alla i personalen.

– Vi kramas mycket! Det borde du ha med nånstans i texten, säger hon och ler.

I måndags avslöjades att Sveriges bästa konditori ligger i Uppsala, i alla fall om kafé- och restaurangguiden White Guide Café får bestämma. Motiveringen löd: ”För att ha lyft sitt hedonistiska utbud av oemotståndligt kreativa bakverk till nya höjder och skapat en mötesplats som får det bästa inom svensk kondiskultur att blomstra.”

Artikelbild

| Kramig. Anne Landing tycker om att krama sin personal. "Vi sätter de mjuka värdena väldigt högt, det är jätteviktigt för oss", säger hon.

Dagen efter prisutdelningen på Skeppsholmen i Stockholm sitter vd:n Anne Landing i ett kontorsrum ovanför Güntherska Hovkonditori & Schweizeri på Östra Ågatan. Hon är självklart jätteglad, men också trött.

I går gick hon och maken Claes Landing ut och firade utmärkelsen på restaurang i Uppsala. Nu närmar sig klockan fyra på eftermiddagen och det har varit en lång och rörig dag. När hon i morse kom till jobbet på Forsa hembageri på Dragarbrunnsgatan upptäckte hon att kassaapparaterna inte fungerade.

– Det är det absolut värsta tänkbara som kan hända. Man blir självklart svettig när kön växer, men det ordnade sig, gudskelov. Jag fick till slut starta om hela datasystemet. En stackars man fick betala tre gånger innan det drogs från hans konto. Och till en annan kund fick jag säga ”strunt samma, du får betala imorgon”. Men folk är förstående, säger hon.

Som vd och delägare har Anne Landing inte bara koll på verksamheten i stort, hon drar också på sig de svartrutiga bagarbyxorna eller hoppar in bakom kassan om det behövs. Nu i maj har det kört ihop sig lite eftersom några i personalen av olika anledningar slutat samtidigt, någon har blivit sjuk och dessutom är flera av de timanställda studenterna upptagna med tentaskrivningar.

Artikelbild

| Utefika. Att ta en fika ute i vårsolen är inte helt fel. Anne Landing mumsar på en kanelbulle.

– Jag tycker att det är jättekul att stå i kassan och gillar kundkontakten. Och i dag var det extra många som grattade till priset och som sa att ”det var ni värda, ni är ju så bra”. Åh, man får ju sån boost och bli jättelycklig och glad!

LÄS MER: Hela listan på Upplands bästa kaféer.

LÄS MER: Sigtunakaféet som blev bäst i Sverige

1979 gick Anne Andersson – som hon hette då – ut nian på Brantingskolan i Sala backe. Hon var skoltrött och sökte aldrig till gymnasiet utan jobbade i stället som barnflicka i några år. När hon var 21 år sökte hon sommarjobb på Landings Konditori på Kungsängsgatan. Där sålde hon kakor, bröd och glass – men framför allt blev hon kär i den sju år äldre Claes Landing, som ägde konditoriet tillsammans med sin farbror och faster.

I dag har Anne och Claes Landing över 60 personer på lönelistan, varav cirka hälften jobbar heltid, i gemensamma företaget Forsa hembageri AB. Men det var länge sedan det fanns en koppling till de konditorier som fortfarande heter Landings. Claes och Anne Landing sålde familjeföretaget redan 1988, fyra år efter att de träffats.

– Jag förstår att det är jätteförvirrande. Folk frågar mig dagligen om vi också äger Landings, men det gör vi alltså inte och vi har inga släktband till dem.

Paret har fem vuxna barn som alla jobbat inom företaget. Barnen har fått välja själva, de har jobbat med annat under perioder och ingen har blivit övertalad in i bageribranschen. Jo, kanske en av dem, säger Anne Landing och blir allvarlig.

– Vår näst äldste son Johan gjorde sex månaders utlandstjänstgöring i Afghanistan 2009/10. Hans patrull hamnade i strid och två svenskar omkom. Efter en vända hemma i Uppsala ville Johan, som är en fantastiskt duktig bagare, åka tillbaka. Men för att han skulle vara motiverad att stanna hemma erbjöd vi honom direkt 10 procent av företaget.

Fyra av fem barn har nu olika roller inom företaget och planen är att äldste sonen Mattias, som är Claes biologiska son från ett tidigare förhållande, ska ta över som vd om ett par år. Själv tänker sig Anne en successiv nedtrappning och att hon axlar rollen som försäljningschef i stället.

– Det är en lång process och vi har pratat med barnen i cirka tre års tid om de vill ta över. De kan så klart vara anställda, men som ägare krävs det lite mer. Det är jätteviktigt att de själva känner att de vill och att de går in i det med öppna ögon.

Att driva ett familjeföretag är en komplex uppgift eftersom jobb- och familje­relationer blandas samman och saker och ting kan gå fel. Det har Anne Landing själv upplevt i samband med att de ägde Skuttungebagarn för cirka 15 år sedan. Med hänsyn till andra vill hon inte berätta exakt vad som hände, men en konsekvens då blev att hon drabbades av utmattningssyndrom och blev sjukskriven i nio månader.

Hon bestämde sig sedan för att läsa in gymnasiet på folkhögskola och utbilda sig till lärare. Men i samma veva öppnades möjligheten att köpa Forsa bageri. Maken trodde stenhårt på surdegsbrödets potential och efter en trevande start blev det mycket riktigt en succé.

Att hon inte tog steget in i läraryrket är inget hon sörjer. Och i dag kan hon se att den jobbiga perioden på Skuttungebagarn har gett flera insikter.

– Alla i familjen förstår att man håller ihop och att pratar ut om allt. Vi brukar – lite vitsigt – säga att alla surdegar ska upp på bordet. Det som kommer ut i ljuset försvinner, i mörkret så växer det. Det finns ingenting som man inte ska våga säga, säger Anne Landing och fortsätter:

– Och det är inte bara våra egna känslor mot varandra i familjen som spelar roll. Vi har en massa medarbetare som vi har ett jättestort ansvar för och man vill ju värna om dem också. Vi sätter de mjuka värdena väldigt högt, det är jätteviktigt för oss.

Men även om Anne Landing inte hade ett tydligt mål att jobba nästan hela livet i konditori- och bageribranschen så är yrkesvalet kanske ingen tillfällighet. Precis som för hennes make Claes, vars gammelfarfar Alfred Andersson var konditor i Uppsala i slutet av 1800-talet, har hon historiska släktband att luta sig emot.

– Min morfar var konditor och tog faktiskt sitt gesällprov här på Güntherska. Han och mormor hade kafé i Berg i Örbyhus och mormor åkte runt och sålde kakor. Men jag har aldrig träffat min morfar som gick bort 1951.

Själv har Anne Landing inte utbildat sig vidare i branschen. Men hon har lärt sig allt eftersom och rör sig sedan länge hemtamt i bagerimiljön.

– Men det är inte så att jag till exempel kan baka tårtor, det är inte min grej. Men glass kan jag göra, det har jag gjort i massor. Vetebröd och matbröd är något som jag också är med och producerar mellan varven. Dessutom har jag jobbat mycket med inredningen och bland annat sytt gardiner. Det är någonting jag verkligen har nytta av nu eftersom det är en hel del inredning som jag och dottern Matilda arbetar med, säger hon och tittar ut genom fönstret.

– Titta, där är ju solen! säger hon förhoppningsfullt när solstrålarna når in i kontorsrummet.

Vårvärmen är i dessa dagar en opålitlig faktor och på kaféets innergård har utemöblerna ännu inte satts fram. På framsidan är det just denna kyliga majdag tomt på gäster, men inne är det nästan fullsatt och kön till disken går precis fram till ytterdörren.

LÄS MER: De fick UNT:s guldkaja för femte året

På glasdisken inne på kaféet står flera blombuketter från olika Uppsalaföretag som gratulerar till priset. Güntherska har även tidigare år nominerats av White Guide och nästan nått ända fram. Dessutom har kaféet en svårslagen svit när det gäller UNT:s guldkajor. Güntherska har utsetts till Uppsalas bästa kafé hela fem år i rad.

– Det känns overkligt. Speciellt när folk i branschen, som vi imponerades av, säger att de är imponerade av oss. Vi blir glada, men känner också att det alltid kan bli bättre.

Så ni tänker inte luta er tillbaka och vara nöjda nu?

– Nejnejnej, det går inte, skrattar hon. Och för våra barn är det precis likadant. Det är någon slags drivkraft vi har.