Det var hans framlidna sambo Eva Schmitterlöf som lockade med honom till första dansen.

– Hon hade dansat några år, och när vi nu var ett par var jag ju tvungen att börja, ler han, medan vi slår oss ner i den vackra våningen med mycket konst på väggarna.

– Jag visste inte ens vad squaredans var. Eva försökte förklara, men jag fattade absolut ingenting.

Artikelbild

Fast väl på dansgolvet, redan första gången, föll allt på plats. Till sin förvåning märkte Anders att han bokstavligt talat hade dansen i blodet. Och han har också räknat ut varför det gick så lätt för

honom att lära sig dansa squaredans. I nästan hela sitt yrkesliv har han arbetat inom it-sektorn, och när han studerade rörelsemönstren i form av fyrkanter och siffror hände något märkligt:

– Jag kände igen allting. För mig var det som ett programspråk från datorernas värld, säger han medan han bläddrar i Callerlab:s Advanced definitions (som visar dansens steg och rörelser).

Under hela 90-talet dansade Eva och Anders mycket, och han blev alltmer intresserad av squaredansens historia. Engagerat och målande berättar han om dansens rötter. Han har grävt i äldre källor, läst

gamla reserapporter från 1700- och 1800-talen, där resenärer berättar om danser på den amerikanska landsbygden

– Där fanns det en person som ropade ut turerna i dansen. Den personen var ofta färgad, och callern uppstod därför som ett afroamerikanskt inflytande i dansen, säger Anders och berättar att squaredansens koreografi har sina rötter i flera olika västeuropeiska danser, som till exempel 1700-talsdansen kadrilj, en dans som tidigare även dansats i Sverige.

– Däremot finns det intressant nog det ingen caller inom europeisk danstradition.

Efter andra världskriget började amerikanska callers bli allt påhittigare i sina nya rop och rörelser, allt för att överraska dansarna.

– Under 50- och 60-talen hittade man på en enorm flora av nya calls. Det ledde till slut till att koreografin blev alltför komplicerad för dansarna – tänkt dig själv att hela tiden vara tvungen att lära in nya calls och rörelser.

Därför bildades Callerlab, en intresseorganisation för callers där rop (alla call är alltid på engelska) och rörelser standardiserades och delades upp i olika dansnivåer.

– Tack vare Callerlab har dansen kunnat bli så stor, och framförallt internationell. Oavsett nationalitet kan man dansa squaredans tillsammans.

Men så är det det här med squaredanskostymeringen Måste verkligen alla herrarna bära snörslipsar, westernskjortor med ok och måste damerna baxa runt femtioelva underkjolar? Anders skrattar och säger att han inte äger några snörslipsar alls och att han brukar dansa i sina vanliga kläder.

– Det där modet du pratar om uppstod parallellt med utvecklingen av den moderna squaredansen på 50- och 690-talen. Fast det är sant att dresskoden var mycket striktare på 90-talet. Då

var det till exempel inte okej att dansa i kortärmad skjorta. I dag är allt mycket friare, säger Anders som just dansat sista dansen för terminen ute vid Ekolsund hos

Uppsala Vikings squaredancers egen klubbcaller Björn Jerneborg, en svensk pionjär som började som caller redan på 80-talet. Bergsbrunna bygdegård på onsdagar en gång i veckan och vissa söndagar är annars klubbens hemmaplan.

Den perfekte callern är en mästare på överraskningar och samtidigt en god entertainer, beskriver han.

– En duktig caller lockar till sig många dansare, fångar dem och kan göra roliga danser med överraskningseffekter. Det finns många duktiga callers i Sverige, men också duktiga amerikanska callers turnerar i Sverige. Annars är nog Tyskland det största squaredanslandet i Europa. Vi ägnar en stund åt att spekulera lite i orsaken och kommer slutligen gemensamt fram till "ordning och reda".

Att dansa squaredans är enligt Anders otroligt fysiskt krävande (och här talar jag ändå med en person som seglar, golfar, åker skidor och går på regelbundna pudelpromenader med hunden Herman).

– Förutom motionen tränar man även både vänster och höger hjärnhalva. Den vänstra sköter det logiska, den högra rörelsen. Att känna rytmen är en förutsättning, säger Anders och berättar att den vanligtvis

förinspelade musiken kan vara av vilken sort som helst – bara den går i fyrtakt med cirka 125 beat per minut..

– Kör man tretakt blir man sjösjuk. Det är viktigt följa rytmen i dansen för att få den riktiga upplevelsen. En del dansare dansar för sakta, och då blir det liksom en eftersläpning. Ju fortare ju roligare!

Anders har sina rötter i Eskilstuna sedan flera generationer, och kom till stan på 60-talet för att plugga på universitetet. Under 70- och 80-talet undervisade han i programmering vid Institutionen för ADB och var även prefekt där en period. Han fortsatte sedan som konsult i den växande it-branschen och anställdes därefter på Telia. När han var 60 fick han och alla jämnåriga ett fint erbjudande om avgångsvederlagserbjudande, och Anders valde att lämna.

– Fast jag funderade litegrann, jag trivdes ju med jobbet. Men så tänkte jag efter logiskt: "Vad vinner jag på att skjuta upp pensioneringen i fem år"?

Så två veckor efter avtackningen 2007 började Anders, som alltid har varit konstintresserad, läsa konstvetenskap – inte på Senioruniversitetet utan på det "riktiga". Studierna gick, ja, som en dans.

– Det var kul att läsa med 25 åringar ock klara tentorna lika bra som de gjorde. Jag har aldrig spetsat så många tentor förr, säger han och ser belåten ut.

Hans mastersuppsats om den svenska 1800-talskonstnärinnan Anna Nordgren byggde han ut till en bok som kom häromåret.

– Jag tycker att den fyller en konsthistorisk uppgift. Hon är ganska okänd i Sverige men hade stora framgångar i England, säger Anders som gläds över att Nationalmuseum nu köpt in verk av Nordgren.

Hans forskning förde honom 2011 till National Art Library i London där han ägnade sig åt lustfylld arkivforskning vid sitt stambord.

Anders tycker inte om att skriva om sådant som redan är känt.

– Ska det vara intressant ska man gräva i arkiv och förhoppningsvis finna ny kunskap. Det är känslan att hitta något nytt, tidigare okänt som driver mig.

På 60-talet målade han själv, men idag ägnar han sig åt att renovera tavlor med varsam hand och klar blick - oftast gouache och akvarell ovanpå olja.

– Principen med renovering är att man ska kunna återställa verket till originalskick, säger Anders som även ägnar tid åt Konstvetenskapliga institutionens vänner, där han är ordförande,

– Vi har väldigt roligt, reser och arrangerar föreläsningar. Förra veckan var vi i Warszawa.

Och kanske kommer det ytterligare en bok. Under studietiden skrev Anders inte bara om Anna Nordström utan också om andra kvinnliga konstnärer från samma period.

– Jag har i alla fall inte släppt tanken på att skriva något mer.